RIKSDAGEN. Plena den 7 Februari. Öfverlåggningarne om franska traktaten. Hos Ridd. och Adeln öppnades öfverläggningarne af h. exc. utrikesministern grefve Manderström med det sakrika, ädla och statskloka anförande, som vi återgifva särskildt på ett annat rum i dagens blad. Etter grefve M. öfvergick ordet till den kände frih. Rud. Cederström. Han ville afslå traktaten, och sammanfattade sina anmärkningar mot densamma i tre punkter: 1:0 hade den större svenska industrien ej fått påräknad nedsättning i afgifter vid införseln af dess produkter till Frankrike; 2:o0 skulle den svenska mindre industrien komma att sakna för sitt bestånd erforderligt skydd, och 3:o skulle till följd af traktaten en öfversvämning af lyxartiklar och läckerheter förvandla oss från nordens spartaner till nordens athnienser. Frib. Hugo Hamilton försvarade deremot traktaten i ett varmt och sakrikt anförande. Han visade först att de fördelar den tillskyndar vår sjöfart och vår exportrörelse, ingalunda kunna betecknas såsom små. Vidare påpekades, med hänsyn till den svenska förädlingsindustrien, att våra underhandlare i mångfaldiga fall betingat åt Sverge en högre skyddstull mot utländsk täflan än Frankrike medgifvit andra stater. med hvilka det slutit traktater. Uti vår industris så högst betydliga utveckling just under den period, då fribandelsgrundsatserna börjat allt mer och mer tillämpas, såg talaren för öfrigt ett bevis på, att den egde sädan lifskraft att den ej skulle gå under i den öppnade täflan, om än öfvergåogen kan föranleda ett par års pröfning, hvilken dock endast skill sporra till nya ansträngningar. Slutligen berörde friherren den grundlagliga sidan af saken och visade det orimliga i påståendet att de grundlagens bud, som afse att värna folket mot godtyckliga skatteförhöjningar, skulle innefatta förbud att nedsätta skatter. Frih. af Schmidt förklarade sig i 15 år ha sträfvat att blifva frihandlare, men icke lyckats i sina bemödanden. Frukterna af sina sträfvanden delgaf han ridderskapet och adeln i en lång, osammanhängande (som det tycktes ur Rydqvists bok sammandragen) historisk öfversigt af tulllagstiftningens utveckling i England, Frankrike, Amerika och Sverge, derifrån en liten afstickare i förbigående gjordes till Ryssland. Resultatet blef, att friherren yrkade afslag å traktaten med Frankrike, eburu han ,,ej kunde afgöra om han och de med honom liktänkande, eller om motståndarne ha rätt. Med långt mera talent, men ännu större vidlyftighet, kämpade frih. Klinckowström mot traktaten. Personer, äfven de utmärktaste, vägde fjäderlätt, då det gällde fäderneslandets väl eller ve, och derför borde intet afseende fästas vid geffve Manderströms förklaring att han för sin el gjorde traktatens antagande till kabinettsfråga. Talaren sökte visa, dels att regeringen i tullfrågorna handlat mot sista riksdagens beslut; bestred regeringen grundlagsenlig rätt att nedsätta tullar; påstod traktatsbestämmelserna i flera punkter icke lemna Sverge reciprocitet; ansåg traktaten på ett nog lättsinnigt sätt till ständerna öfverlemnad och på ett nog lättsinnigt sätt behandlad, o. s. v. Hufvudattacken gäl ällde dock bränvinstullen, som skulie totalt ruinera den svenska bränvinsbränningen. Knappast mindre fara hotsde de svenska raffinaderierna. Friherren, som hade talat omkring 2 timmar, tycktes icke på långt när ha uttömt ämnet, då plenum måste afbrytas, bvarför han ock lofvade att längre fram ånyo upptaga det. ; Detta på förmiddagen. På eftermiddagen talade hr Lagerhjelm för traktaten. Major Wolffelt klandrade att svenska fartyg från trämmande hamnar ej fått reciprocitet i franska hamnar, att tullnedsättningarne gått för långt o. s. v.