Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 3

jensstämmande deruti, att öfvertribunalets dom innebure en kränkning af deputeradokammarens i försattningen klart och tydligt fast stölda yttrandefrihet, men delande sig i åsigterna, huravida frågan skulle hänskjutas till en komite eller omedelbart slutbehandlas at kammaren sjelf. Pluraliteten uttalade sig för den sednare utvägen. Hr v. Bismarck var en stillatigande åhörare af debatten, som fördes med mycket Ingn och värdighet; endast justitieministern grefve 2. Lippe uppträdde å regeringens vägnar och detta med en förklaring, att han voro ur stånd att lemna några upplysningar om öfvertribunelets beslut, emedan han sjelf då ännu icke erhållit detsamma sig tillsändt. I diskussionen rörande Lanenburg uppträdde deremo: grefvo Bismarck flera gånger med mycken liflighet och dertill med en viss ustighet och godiynthet, citerando Schlegels öfversättning af Shakespeare, för att visa skilnaden mellan begreppen ,krona och ,stat, citerande Cicero, för stt viss, det redan denne delade ministerpresidentens åsigt om farligheten af vissa af kammarens talare använda skolastiska distinktioner, samt beklagande, att det ,, treåriga aktenskapet mellan regeringen och deputeradekammaren varit så stormigt, att de äkta makarne å ömse sidor upphört att visa hvarandra artigheter; i annat fall skulle regeringen gorna hafva sörelagt kammaren ett förslag om Lanenburgs förening med Preussen till diskussion — detta dock af artighet och ej af pligt. Hans tal framkallede ofta utbrott af munterhet, ehuru visserligen inga bifallsrop; men mot slutet af diskussionen visade sig don liflige politikern något stucken af dessa talares yttranden och klagade öfver ,vrängda uppgifter o. s v. I politiskt hänseende voro hans yttranden så till vida vigtiga, som han förordade en personal-union mellan Slesvig-Holstein och Preussen, men detta synbarligen endast för att försvara sin politik med hänseende till Lauenburg, hvilket lilla hertigdöme han genom porsonal-unionen vill undandraga deputerade-kammarons lagstistningsmagt och göra till ett feodalt domän under huset Hohenzollern. ÖSTERRIKE. I do riken och provinser, som sammanfattas under österrikiska monarkien, råder nu en liflig politisk och social rörelse. I nästan alla provinshufvudstäder äro landtdagar församlade, som ifrigt rådslå om de särskilda landsdelarnes blifvande ställning till hvarandra och till helstatsmonarkien, om nationalitets-och språkfrågorna, om folkundervisnings-, bekännelse-och handelsangelägenheterna o. s. v. Det är ett arbete, kaotiskt ännu och liknande kemiska elementers jäsning i en degel, men dock ett arbete, som vittnar om lif och sannolikt är egnadt att bereda Österrike en ny framtid. Bland alla dessa landtdagar är det den i Pesth, vid hvilken uppmärksamheten förnämligast fäster sig, emedan utgången af det hela kommer att bero af dess beslut; men inära sammanhang med denna står en annan landtdag: den kroatiska i Agram. Kroaterna bilda likasom öfvergången trån nordslaverna till msgyarerna. Genom språket äro de knutne till de förre, genom historiska och statsrättsliga band till de sednare. Äfven deras blick är vänd mot framtiden; de vilja med sig förena de andra sydslaviska stammarne till ett stort och mäktigt rike; men för det närvarande åsyfta de att förvärsva inre provinsiel sjelfstandighet, gentemot såväl Ungern som kejsardömet. Landtdagen i Agram är för tillfället sysselsatt med att i en adross till kejsaren uttrycka kroatiska folkets önskningar. Ett utskott har fått i uppdrag att utarbeta denna adress, men likasom landtdagen sjolf är detta ntskott deladt i åtskilliga grupper, som framlagt hvar sitt adressförslag. En af dem vill apprätthålla förbindelsen med Ungern i sitt gamla skick, en annan vill ingen förbindelse med Ungern alls; det stora mellan-partiet vill framför allt utveckla Kroatiens sjelfstänlighet, men dock bevara förbindelsen med Ungern på samma gång som en viss gemensamhet med kejsarriket. Det är dotta stora nellan parti med sin telangfulle och modige, edare, biskopen Strossmayer, som kommor ätt gifva utslaget i adess-frågan. Strossmayer nar i ett tal bland annat utvecklat den äsigt, utt Dalmatien, som en machiavellistisk tysk politik bållit afsöndradt från Kroatien, måste med detta land återförenas, att militärgränsons egendomliga förvaltning skall upphöra och äfven dessa ängder återställas till Kroatien samt en nära förbindelse med Ungern ega um på det i adressen af år 1861 faststäida vilkor: Kroatiens inre sjelfständighet. Detta al kan sannolikt betraktas som kroatiska andtdagens program. För att blifva enige om adressens ordalydelse, innan den offentiga debatten derom börjar, hafva landtdasens medlemmar hållit hemliga möten, och stal skall vara träffadt, enligt hvilket man ill erbjada sig att skicka depnterade till Pesth, för att med ungrarne öfverenskomma om formen och utsträckningen af förbindelen med Ungern, äfvensom om ett gemenamt uppträdande gentemot det öfriga Österike. Tvenne af kroaterna framstälda önskingar har kejsaren redan bifallit, nemligen tt stäthållarens (banens) rådgifvare icke kola hafva säte och stämma på landtdagen, amt att ett nationalmuseum och en sydslaisk akademi för konst och vetenskap skola nrättas i Agram. Bagens post. mtrsaArri STA