Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

omvänder sig och jag kan hoppas att åtminstone få återse honom i himmelen ; — tanken på min förening med honom var ja så ljuf, — så lycksolig. Ett häftigt anfall af hosta qväsde härvid hennes röst. Öfverjägmästarinnan steg upp och ordnade omsorgsfullt kuddarne, som stödde den stackars sjuklingens axlar; men jag vred mina bänder förtviflad, och om jag någonsin bedt rigtigt andaktsfullt under min lofnad, så var det i detta ögonblick, då jag nedkallade Guds straffande rättvisa öfver dem, hvilka i stroskvärda afsigter kallblodigt hade uppoffrat en engel. Väl frågade jag mig, då jag riktade mina blickar på det dyra, lidande ansigtet, om jag var orsaken till denna jemmer, men mitt samvete var lugnt, det anklagade mig ej. Jeg hade varit lättrogen, min uppflammande enthusiasm, mitt tycke för högtflygande fantastiska planer, allt hade med beräknande elakhet blifvit skändligt missbrukadt för att störta först mig och derefter Johanna samt bereda vår undergång. (Forts.)