lärer dessutom, om jag är rikiigt under rittad, vara, på sätt som jag förmodade, af rikets ständors högsta behöriga delegation afgjord, och jsg torde derför ej vidare behöfva dervid uppehålla mig. Hvad nyttighotsfrågan beträffar ber jag att längre fram dertill få återkomma för att ej, genom en ny digrersion, afbryta berättelsen om underhandling irnes förlopp. tt Då dessa nakades sitt afgörande, uppstedo tvoane frågor af betydlig vigt, men som icke förut varit närmare behandlade; den ena om den tid, under hvilken traktaten fortfarande skulle ega bestånd, den andra om den tidpunkt, från hvilken den skulle träda i tillämpning. Mot det sätt hvarpå dessa begge bestämmelser blifvit ingångna hafva anmärkningar blifvit gjorda; mig tillkommer att försöka vederlägga dem. Med afseende å tiden för traktatens varaktighet uppstodo hos norska regeringen alivarliga betänkligheter, huruvida riket kunde bindas för en längre period än som omfattade ett Storthings beslutanderätt. Då jag icke anser tillständigt att vidlyftigare här behandla ämnen, som angå konungariket Norge, till hvilket jag står i andra förhållanden än någon annan svensk embetsman, må det anses tillfyllestgörande att här omförmäla, det oaktadt dessa, äfven af en del Storthingsmedlemmar delade betänkligheter, traktaten likväl i Norge blifvit obetingadt godkänd för hela den följd af år som den omfattar. Mig har, med afseende å den rörande detta ärende med kongl. norska regeringen förda brefvexling, blifvit lagdt till last, att jag skulle befannit mig i motsägelse med mig sjelt, då jag förklarat att för den händelse Norge icke kunde ingå på de vilkor, som af Frankrike blifvit framställda, det skulie kunna inträffa att Sverge kunde blifva försatt i den motbjudande nödvändigbot att sluta traktaten med Frankrike ensamt för hvad sig beträffade, hvaremot jag sednare, efter traktatens afslutande, yttrat att om traktaten af ettdera af do förenade rikena förkastades, den äfven med dotsamma vore att anse såsom för det andra upphåäsd och utan verkan. Häruti ligger likväl icke den ringaste motsägelso: derutaf att det ena af de förenade rikena skulle kunna — churu jog af uppriktigaste bjerta önskar, att sådant aldrig må inträffa — med en främmande makt afsluta ett för det ena af de förenade rikena särskildt gällande handelsfördrag, följer alldeles icke, att, sedan en och samma traktat blifvit för begge de förenade rikena gemensamt arslutad, densamma skulle kanns af det ena förkastas och likväl fortfarande blifva giltig för det andra. Det är naturligt, att det beror af den främmande makten att godkänna ett sådant tillämpningssätt; huru den i närvarande fall skuile göra tillhör icke mig att afgöra, och försigtigast torde vara att derom icke yttra någon förmening; men hvad jag vet är, att icke jag skulle känns mig befogad att såsom ett anspråk framställa eller förfökta en sådan tydning at traktatens bestämmelser. Hvad nu den anmärkta botänkligheton, för hvad den angår Sverge, beträffar, så har jag äfvon här hört ifrågasättas rikets ständers rätt att godkänna en traktat för längre tid än som omfattar deras valperiod. Detta är en alldeles ny och hittills obokant sats i statsläran, som mig veterligen icke i något land vunnit burskap. Och huru skulle en sådan sats i alla sina konseqvenser soljdriktigt kunna tillämpas? Hvarfor inskränka den till en handelstraktat, sluten endast på vissa år, och icke utsträcka den till fredstraktater och andra fördrag, ämnade att hafva ständig varaktighet? Hvarföre icke äfven till !åneafhandlingar, som represontationerna godkänna för en tid af 40 år, ja, som jag tror, väl för längre tid? Skulle äfven i detta afseende de nyvalde representanterna icko vara bundne af sina föregångares beslut? Samma omöjlighet att afsluta ett lån, som af en sådan grundsats skulle bildas, samma omöjlighet skulle företo sig vid ingåendet af handelstraktater. Dessa afslutas vanligen på 10, 15 till 20 år, stundom för längre tid. I hvilke: land, med representativ författning, fortfara samma representanter att under så lång tid utan omval, bekläda sitt kall? Och likväl so vi alla länder, de Nordamerikanska Forenta Staterna icke ens undantagne, ingå traktater af sådan varaktighet. Sednast, och un der loppet af detta ännu cj särdeles långt framskridna år, bar England med Österrike afslatat en handelstraktat på 10 år. Nåväl det engelska parlamentets längsta lagliga till varo är 7 år, och sällan fortfar det så länge utan att upplösning mellankommer. Detta kommer troligen ej att bindra detta parlament att nu på samma sätt, som mångfaldiga gånger tillförene, godkänna denna traktat föl 10 år, utan att någonsin ett nytt, under ti den valdt parlament faller på den tanken at rygga de af dess föregångare åtagna förbin delser. Engeismännen, mine herrar, äro et praktiskt folk; må vi söka likna dem och i