Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 4

Hondade ÅHNL:OH. Siormsilgoalernås tillförlitlighet. I , Tidkrift tor Physik og Chemik, som utgifves i benhava, meddelas i S:e och 9:e häftena för 1865 följande angående riktigheten af de af det meteorologiska institutet i England verkställda undersökningar: Den säkerhet, hvarmed förutsögelserna ske, ådag ägges af följande sifferuppgifter: Under året 1862 afgäfvo 56 sjökaptener förklaringar, af hvilka 46 voro till fördel för metodens resultater. Från April 1863 till Mars 1864 hissades inalles 2,288 stormsignaler. Vid 1.284 af dessa tillförlen befanns den framträdande blåsten starkare än ,friskkuling, I 162 fall hade blå t en inträffat före meddelandets derom ankom I 96 fall ankommo meddelandena 2—3 dygn för sent. I 726 fall hade deremot stormsignalen hissats 2 dygu oller längre före stormens. ankomst. Ölver halsfva antalet stormsignaler hade alltså varit riktigt med hänsyn till vindens styrka. Af 402 meddelanden, som innehållit vindens styrka och dess riktning, hade 271, eller 25. angifvit den rätta riktningen. Från April 1864 till Mars 1865 utgör deremot antalet meddelanden som befunnits riktiga 72 proc. Biott 20 proc. ha varit felaktiga och 8 proc. af meddelandena ka kommit för sent. Breda remmar vill mången gerna skära ur andras bud; men akte sig emellertid att skära ka ur endras — tröskverk, ty då bli de dyra, gt hvad nedanstående såsom det påstås anfardiga berättelse gifver vid handen: För en landtbrukare i norra Westergötland bortkom straxt före Jul en tröskverksrem af läder, värd cirka 60 rår. LEgaren till remmen gjorde alla möjliga efterspaningar, för att återfå det förlorade, men förgäfves. Slutligen anförtrodde han saken till en skomakare, hvilken ambulatoskt utöfvade sitt konstlardiga yrke i socknen och orm hvars iutelligens den bestulne landtbrukaren fattat mycket goda tankar. Skomakaren uppbjöd ock all sin medfödda och förvärfvade skarpsinnighet, för att utspana hvar den iörlorade remmen hamnat, men ett par veckors tid utan resultat. En dag hade han uppslagit tt mästarebord hos en mycket förmögen men ål bonde. Denne ville ha gjorda ett par riktigt bastanta stöflar, och framdrog derföre ett stycke, såsom han förklarade, riktigt godt och förträffligt läder samt lade detsamma under skomakarens granskande ögon. Skomakaren häpnade, ty i rudimateriet till bondens stöflar igenhände lan det föremål, för hvars skull bans verksamhet under on tid erhållit en helt fisksliserande riktning. Det var den törlorade remmen han nu säg. Glad skyndade han att unlerrätta sin vän landtbrukaren härom, och denne segaf sig genast till bonden, med hvilken han på stående fot höll ett litet enskildt polisförhör. 3onden måste erkänna stölden, men anhöll att not kontant erkänsla få nedtysta saken. Landtprukaren biföll detta, men beslöt att skära en sådan bred rem ur bondens hud, att denne för framtid skulle förlora lusten till sin nästas skverk eller hvad dertill hörer. Han forade således 1,000 rdr för remmen, hvilken betydliga summa bonden, rädd för nya strasfugen som för hiu sjelf. genast kontant utbetaade. Skomakaren erhöll 10 procent och erjod sig i glädjen att gratis förfärdiga de stöfar som kostat bonden en hel liten förmögenhet.