Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

gonting anmärkningsvärdt, men jag betviflade ej Antons utsago, ty jag var öfvertygad att naturen, till ersättning sör de många bristerna i hans yttre, hade begåfvat honom med ovanligt skarpa hörselorganer. lötsligt hörde jag ett aflägset doft fall, och derefter blef allt åter tyst. — Han har hoppat öfver grafven in på landsvägen, sade Anton med bestämd ton, vi kunna utan fara gå vidare, men sakta unge herre, ty ow det är min bror som går der, så är det illa. Han hör också mycket bra och har skarpa ögon. Han sätter ut snaror nattetid för att fånga harar och kaniner. Ljudlöst, men numera icke ätskilda, sortsatte vi vår väg, och sorgfälligt lyssnande vid hvarje steg nalkades vi landsvägen. Då vi uppnådde den, hoppade vi emellertid icke in på vägen, likasom den sene vandraren framför oss, utan längs dikeskanten smögo vi oss i sjelfva skogsbrynet långsamt framåt mot jägmästaregården. Vi hade tillryggalagt omkring hundra steg på detta sätt, då Anton åter hejdade mig genom att sträcka fram sin hand, och i det han samtidigt närmade sin mun till mitt öra, hviskade han darrande: — Vi äro förlorade, han kommer tillbaka, den vilde Anders, jag hörde honom hosta. — Vi gömma oss, Anton, och låta honom gå förbi, sade jag lugnande till den stackars gossen, hvilken tycktes hafva förlorat hufvudet vid den upptäckten att det var hans bror. Medan jag ännu talade halkade jag försigtigt ned i diket och drog min nästan viljelöse kamrat efter mig. Först då Anton förstod min afsigt återvann han sin fattning, och han behöfde ej någon vidare tillsägelse