Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

slagit ned bland snåren, så började han äter att gräla och deremellan morra som en ilsken hund. — Der är någon, — kanske min bror, sude Anton bestört, i det han stödde sig mot käppen likasom för att hindra sig från att falla omkull; — käre, unge herre, spring! — Det är ingenting, tröstade jag den förskräckte gossen och lade min hand uppmuntrande på hans axel, ty jag gissade hvad som gifvit korpen en ny orsak till vrede, — kom dit bort; — jag har lagt min rensel der. — Rensel? frågade Anton förvånad, hvarefter han åter hastigt satte sig i rörelse. — Ja, Anton, min rensel; jag reser som gesäll för att icke blifva tillfångatagen; men upphör nu att fråga, jag skall snart meddela dig allt. Vi ha ej någon tid att förlora, du ser, dagen inbryter och i hvarje ögonblick kan din bror komma hem. — Min bror har gått långt bort. — Jag har sett honom i natt på Kirmossan, och han har kännt igen mig. — Ack, den elake Anders. — Lugna dig, Anton, hvad som skett kan ej ändras, vi måste tänka på medel att rädda mig ur detta förtviflade läge; svara mig således först på ett par frågor. — Käre, ungo herre, jag vet allt; jag har sett och hört allt; ingen vänder sig till den arme krymplingen, som ingenting förstår. Men jag har förstått dem, — herrarne med de svarta rockarne; både hvad de sade till Anders och till den kära fröken. — Johanna! kraxade korpen framför oss, i det ban högg med sin näbb i renseln. — Du skall berätta mig allt, Anton, återtog jag med en rysning vid krymplingens olycksbådande ord, — säg mig framför allt, känner någon annan än du till ditt slott?