Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

igenom utseendet af öfverlägsna väsenden, hvilka hade insvept sig i en varm, af sammanskrumpna blad konstrikt arbetad mantel för att skydda sig mot snö och vinterkyla. Och mellan dessa blad susade och prasslade det sakta, då en vindflägt öfverfor dem, så att det ljöd som förstulna hånskratt och besynnerliga historier, hvilka berättades af de redan i halfslummer försänkta träden. Stundom nedfollo ekollon och boknötter till marken, här öfvermogna utstötta ur de nätta skålarne, för att gro i den fuktiga mossan, der halkande undan de lifliga ekorrarnes framtassar. Men då do sjönko ned genom löfmassorna ljöd det som trampet af lätta, oregelbundna steg, likasom hade muntra osynliga tomtar dansat mellan de prasslande bladen och en sjungande trast eller hoppande ekorre hade anfört ringdansen. Och granarne med sina mörkgröna barrdrägter, och den lika så gröna mossan på de knöliga stammarne samt på de förvittrade stenarne bildade de allvarliga, orörliga åskådarne; ty de flitiga hackspettarne, som hamrade på den murkna barkon, de snabba trädlöparne, hvilka nyfiket tittade än på den ena, än på den andra sidan af stammarne och pröfvande instucko den långa böjda nåbben i hvarje maskgång, nötskrikorna, som ömsesidigt grälade på hvarandra, och sparfvarne, gom lekte kurragömma mellan grenarne, hade alla ingen tid att bry sig om prasslet bland löfmassorna så länge det ljöd oskadligt. De hade vigtigare saker att uträtta och tänka på; några måste arbeta för sitt dagliga bröd, andra begagna tiden, ty hvem kunde veta huru länge det vackra och till lekar så lämpliga vädret skulle fortfara, ty redan ofta bortskymdes morgonens herrliga solsken af täta molnmassor före nattens inbrott, (Forts.)