och föranleda honom till ett utrop, ej ville visa mig plötsligt, så väntade jag tills han kommit mig ungefär tio steg nära, hvarefter jag tilltalade honom vänligt. — Anton, sade jag bedjande, — kom och bjelp din vän, men tala sakta, om mitt lif är dig kärt! Vid det första ljudet af min röst stod den arme gossen likasom träffad af blixten, medan korpen med vigtig min marscherade fram och tillbaka framför honom och utstötte alla möjliga smädeord, som fastnat i hans minne. Men slutligen tycktes han hemta sig, och sedan han kastat en misstrogen blick mot kojan, linkade han med obegriplig hastighet fram till mig. — Min käre, unge herre, sade han hviskande, och två stora tårar rullade utför hans kinder, — min käre unge herre, som räddat Jakob och suttit vid samma bord som jag. De söka min käre, unge student, och om de finna honom, döda de honom. — Lugna dig, Anton, sade jag och reste mig upp samt tryckte hans hand, — inte dödar man mig, men, hvad värre är, man inspärrar mig i lifstidsfängelse. Men säg mig Anton, du är nu min ende vän, vill du rädda mig? — Den käre, unge herrn kallar mig sin ende vän, och han frågar mig om den lame Anton vill rädda honom? svarade den trogne gossen snyftande. — Godt, käre Anton, jag förstår dig, tölj mig ett stycke från hyddan; din mor kunde få so mig, och då vore jag förlorad. — Ja, ja, käre, unge herre, afbröt mig Anton och skyndade mot närmaste snår, ötverlomnande åt korpen att stanna eller följa 058. Denne flög före oss, men knappt hade han