Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

menta inbjudningen. Småningom förföll jag emellertid åter till den grad i mitt vanliga, dystra grubbel, att jag ej längro hörde musiken och det vilda skrålet samt ännu mindre märkte de spejande blickar, hvarmed jag betraktades från ett sidobord. Jag tänkte på den följande dagen, då jag skulle inträffa i grannskapet af den blott en mil härifrån belägna jägmästaregården, och ötverlade derjemte på hvad sätt det skulle lyckas mig att hemligen underrätta Johanna om min närvaro och att träffa henne utan att upptäckas. Johanna, kok kaffe, ljöd det plötsligt hest kraxande från det andra bordet. En obeskriflig skräck intog mig, jag kände att jag bleknade, och för att dölja mina händers darrning, nedlade jag knif och gaffel framför mig på tallriken. Jag trodde mig hafva hört Antons korp, och för att öfvertyga mig om sanningen af min förmodan, riktade jag mina ögon långsamt åt det håll, hvarifrån jag hade hört ljudet. Anton och hans korp upptäckte jag ej, men deremot varseblef jag att tre karlar, med smutsiga kort i händerna, skrattade med full hals åt sin fjerde medspelare, hvilken så förvillande Jikt hade härmat Antons vidt bekanta korp. Den fjerde instämde i skrattet, men jag tyckte mig på hans till hälften frånvända ansigte upptäcka uttrycket af hans hånfalla triumf att genom ett så klokt medel hafva förvissat sig angående min person. Jag insåg att jag ej misstog mig, så snart jag kände igen Antons lösdrifvande broder, och mitt hjerta sammankrymptes, då jag föreställde mig hvad jag hade att frukta af en