Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

högre än den andra, och förtogo musiken, som redan hade uppstämt en vals; men värdshusvärden fattade min arm, och i det han drog mig in i huset, hvars förstuga tycktes vara samlingsplatsen för hela byns ungdom, sjöng han med hög röst: Ån är jag på åkern, än är jag på Rhen, Än har jag en flicka, än är jag allen! i det han temmeligen ogeneradt beredde sig plats medelst armbågarne. Högt uppe på berget der står ett kapell, Der dansa svartkåporna med sin mamsell! Juuuch-hu-hu-hu! skallade det som svar emot oss ur salen, och häftigare stampade de grofva stöflorna mot golfvet. Utan att egentligen veta hvad som tilldrog sig, och i det jag med ett tvunget leende besvarade de råa men välmenta välkomstrop och puffar, som på alla håll regnade öfver! mig, anlände jag slutligen till ett sidorum, i hvilket några allvarliga gubbar och kortspelare hade slagit sig ned. Utan att vidare betrakta min omgifning, begaf jag mig till ett mig anvisadt långt bord, och sedan jag aftagit min ränsel, satte jag mig så att jag ej störde ett spelparti, som slagit sig ned vid samma bord. Spelsällskapet var mig så till vida välkommet som jag räknade på att de ej skulle börja något samtal med mig; värden hade fallt upp att göra och dansade sjelf gerna, hvarför jag kunde hoppas att förblifva obemärkt. En flaska vin och en ansenlig matportion hade emellertid blifvit framsatta för mig, och emedan jag sedan tidigt på morgonen ej hade varit i tillfale att styrka mig med någon