Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1866, sida 2

tänkande män äro öfverens derom aw sör erkännande af qvinnans sjelfständighet och menniskovärdo ännu något, — om oj mycket, måste göras, veta vi likväl att denna åsigts motståndare utgöra en — åtminstone genom sitt antal — högst aktningsvärd minoritet. De flesta bland dessa säga och — vi äro öfvertygade derom — tro sig äfven tala i qvinnans eget intresse, då de, nigående från det obestridliga faktam att qvinnans högsta och ädlaste verksarohet är den inom familjen, önska att helt och hållet begränsa den af densamma. Utskottet upplyger dock att redan 1855 utgjorde do ogifta qvinnornas antal inom giftermålsåldern mor än 280,000 flera än de ogifta männens, och Forssell beräknar i sin statistik att hvar tredje af våra uppväxande qvinnor går ogift genom lifvet. Dessa måste dock lefva och, hvad mera är, de måste fylla den af hvarje ädel tänkande menniska djapt kända pligten att göra nytta med sitt lif. Huru skall detta tillgå, om deras uppfostran ej riktas på något annat mål än hemmet och familjen? Skall en tredjedel af Svorges qvinnor genom lagar och fördomar tvingas till ett ändamålslöst lif? Eller — då de icke kunna få en egen familj — skola de tvingas att på de mest underordnade platser verka för en främmande, oaktadt de känna inom sig kraften till en högre verksamhet, som skulle skänka dem ej blott yttre oberoende, utan ock ett skydd mot förnedring och förödmjukelser af alla möjliga slag, som en ädel sjelfständighet medför? Eller vill man inbilla sig sjelf och andra att den möjlighet till en förökad verksamhet, som en förändrad uppfostran för qvinnan skulle skänka henne, skalle beröfva henne hennes dvinnlighet? Kan man tro att den bildning, som förmår att förädla mannen, som gör honom finkänslig och grannlaga, skulle beröfva qvinnan dessa hennes medfödda egenskaper? Vi tro det icke. Vi tro icke att ett större mått af bildning skulle leda qvinnan från den verksamhet, för hvilken naturen i första rummet tyckes hafva ämnat henne, utan tvärtom att det skulle göra henne lämpligare och värdigare dertill, emedan det gjorde henne skicklig att längre handhafva sina barns uppfostran, på samma gång det — ifall det ej förunnades henne att fylla denna sköna verksamhet — skulle för henne göra möjligt att genom en annan gagna sitt samhälle och sina medmenniskor. Om så är förhållandet, är qvinnans utestängande från sådana befattningar, till hvilka förnuft och erfarenhet säga henne vara lämplig, ett missbruk af den starkares rätt mot den svaga eller — hvilket vi för hans egen skull ej vilja antaga — en fruktan å mannens sida att öppna vädjobsnan för en förmågs, som det derför ligger i hans intresse att nedsätta. — — — — ,, Att qvinnans lifligare och mera sympatetiska sinne gör henne omöjlig på de abstrakta vetenskapernas område, ja till och med gör henne såsom domare eller högre ombetsman olämplig vid tillämpningen af den abstrakta rättvisan, tro vi derför vara fuilt klart F). Deremot anso vi hennos flit och ihärdighet vid stillasittande syssolsättningar äfvensom hennes stora redlighet göra henne särdeles lämplig till de föreslagna anställningarna vid telegrafock postverken samt jernvägsstyrelsen, om ej möjligen vid ännu flera embotsverk. Men der hennes egenskaper skulle göra henne särdoles passande vore obestridligen såsom skollärare och läkare. För båda yrkena har hon en naturlig fallenhet och eger i dem äfven en stor praktik. De flesta mödrar äro väl sina barns första undervisare, och många matmödrar på landet utöfva i vanliga fall en ganska vidsträckt och välsignelsebringando läkareverksamhet. I senare tider hafva vi erhållit seminarier till bildande af folkskolelärarinnor, och att äfven anförtro lärareplatserna vid elementarskolans lägre klasser åt qvinnor tro vi skulle medföra rätt många fördelar. Med hvart år förökas svårigheterna att till dessa platser erhålla kompetente, d. v. s. graduerade, män, så att den högre lärdomen ej behöfde klaga öfver förminskandet af försörjningsmedel. I Nordamerika användas ock, som ofvan är anfördt, qvinnor till lärare i elementarskolor, liksom äfven till läkare. Hos oss göra qvinnor också allmän tjenst såsom sjukvårderskor äfven för män, och de sista krigens historia vittnar hura mycken välsignelse ett menniskoälskande qvinnohjerta i förening med en lätt qvinnohand kan sprida omkring sig. Vi hafva hört en af Sverges förnämste läkare vitsorda de svenska diakonissornas uppförande i det danska kriget. Ej ens mod saknades dem, ty de fingo ofta vada i blod. Så långt har endast qvinnans instinkt fört henne. Hvarför då icke understödja densamma genom att bilda henne till vetenskaplig läkare? För mera än hälften af menniskoslägtet, för qvinnor och barn, skulle hon dertill vara lämpligare, än mannen. Och om äfven till följd af några undantagsförhållanden hennes tjenst skulle påkallas för en sjuk person af dot andra könet, kunna vi ej föreställa oss att hennes qvinliga blygsamhet skulle lida genom ett offer, hemburet åt den lidande menskligheten. Staden och Länet. Docenten L. Dietrichsons första föreläsning hölls i Lördags afton inför ott auditorium af omkring 200 personer eller ) För Dael Alleh:a må vara: men andra siu