mig, och likt ett underskönt panorama drogo de drufvoklädda stränderna på båda sidor förbi mig med sina lemningar från medeltiden. Med hvarje sträcka af några hundra steg förändrades sceneriet och antog än karakte ren af en älsklig idyll, än prägeln af den dunkla, sagolika forntiden; men hvad som förr hade ingifvit mig en outsäglig förtjusning fann mig nu kall och liknöjd. Bladen på vinrankan och i skogarne hade redan vissnat till större delen och voro nära att falla af, hvarjemte långa rader af flyttfoglar drogo mot det varma Södern. Men det var ej åsynen af den småningom inslumrande naturen, som nedtryckte min själ, icke det misstroende, hvarmed jag betraktade hvarje mötande och sökte herberge endast i afsides belägna krogar och värdshus, som gjorde mig blind för allt det sköna och storartade. Mitt oöfvervinnerliga svårmod uppstod i mitt bjerta och af de sorgliga aningar, hvilka grymt släckte det sista svaga skimmer af hopp, i den mån jag nalkades mitt föresatta mål. Huru annorlunda fordom, då jag vandrade till jägmästaregården, och mitt bröst svällde af ungdomsmod. Nu var jag en fogelfri, hemlös och förföljd flykting; för mig fanns ej mera någon vän till hvilken jag utan oro kunde vända mig; och Johanna? — O, jag kunde ej tänka derpå IV. En vän i nöden. Det var en munter natt i byn, som ligger vid Rhenstranden straxt ofvanför Drachenfels Två fioler, en gisten klarinett, ett valdthorn och en basfiol utsände sina lifvande to.