hjelpt mig på flykten, hade blifvit afskedad från sin plats, och att han således måst blifva godtgjord för sin förlust. Jag bar guldet i en gördel under mina kläder; det var den största samma, som jag ännu hade egt på en gång, och den, som såg mig vandra åstad i min torftiga drägt, anade visst icke att den luggslitne gesällen ganska väl kunnat fortsätta sin resa med extra post och kurirhästar. Men det bliztrande guldet hade nu föga värde för mig. Jag vandrade åstad, till det yttre lik en lättsinnig, oordentlig gesäll, medan mitt bjerta blödde och jag intogs af de dystraste aningar vid tanken på Johanna. Ehuru läkaren ända in i sista ögonblicket ifrigt afrådde mig från att taga vägen genom Siebengebirge, ehuru hans fru med tårar i sina välvilliga ögon förenade sina böner med doktorns, och jag till och med hade lofvat att följa deras råd, så beslöt jag likväl att våga allt, till och med lif och frihet, för att ännu en gång träffa Johanna. Jag måste återse henne, om det än icke skulle förunnas mig mera än att uppfånga en skymt af hennes kära ansigte och derefter skiljas för evigt från henne. ena sidan hoppades jag allt af ett sammanträffande med henne, som så ofta och så högtidligt lofvat mig en evig trohet, å andra sidan förmådde jag ej lemna mitt fosterland utan att hafva läst hennes sinnesstämning i hennes ögon. Att äfven i fjerran land kunna tänka mig en sann bild af henne, på hvars egande jag ännu hoppades, var den tröstande tanke, som styrde mina steg. Och sålunda vandrade jag genom det höstliga landskapet mot Rhen och slutligen utför den stolta floden. Min längtan manade mig till skyndsamhet, milen tycktes flyga undan