Jag reste således såsom handtverksgeskäll, såsom Peter Herpenhof, — samme Peter Herpenhof, som skulle stanna i min ädle välgörare läkarens hus, till dess jag hade återskickat hans gesällbok och hans pipa, — en skänk af en otrogen älskarinna; — ty på renseln med dess innehåll och på sina reskläder hade han, mot en viss summa, förklarat sig beredvillig att afstå alla vidare anspråk. I händelse af en upptäckt var han lika så trastbar som vi båda andra, hvilket var den säkraste borgen för hans tystlåtenhet; jag kunde således vandra så lugnt och obekymradt mot mitt fäderneslands gränser som om ag verkligen hade lärt hos mäster Hilderand i Nurnberg, arbetat som gesäll i fjoron särskilda städer och numera stod i bezrepp att försöka min lycka i Brussel, samt ler låta en rik farbror rekommendera mig ill sin dygdeädla äkta hälfts anförvandter i Paris. Sålunda anträdde jag min vandring, och om endast hundradedelen af de lyckönskninsar, som läkaren och hans fru gäfvo mig, hade gått i fullbordan, så hade friden återvändt i min själ innan kort. Lyckönskningarne emottog jag som ett bevis på deras ädla, menniskovänliga tänkesätt; men ett djupare intryck hade min välgörarinnas sorgsna, medlidsamma blickar utöfvat på mig, ty de tycktes säga mera än hvad som meddelades mig i ord, samt erinrade om det uttryck, hvarmed man ser en lifdömd utföras till afrättsplatsen. Utom att jag hade blifvit fullständigt utrustad som en handtverksgesäll, hade läkaren äfven lemnat mig åttahundra thaler i guld. Detta var en vida större samma än jag väntat mig, emedan jag visste att vaktaren, som