Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 3

ditväsendet samt den ställning, som blifvit fa miljen Iturbidel beredd. Jag har icke de ame rikanska dokumenterna till sitt fullständiga in nehåll tillgängliga; jag anförer således endas andemeningen i de öfverläggningar, hvilka före kommit mellan herr Bigelow och mig. För öf rigt innehållas mioa explikationer i den depesch som jag den 29 November hade den äran at rikta till Er, och jag inskränker mig derför till, åberopande mig på denna depesch, att hä i största korthet återupprepa hvad jag der huf vudsakligen yttrat. Då Förenta Staternas minister meddelade mig kabinettets i Washington äsigter, måste jaf förklara, att iag måste afböja hvarje officielt ta om en fremmande regerings akter, hvilken re gering handlar i fullkomligt oberoende, och at jag endast kunde mottaga hans yttrande i dett: afseende som privata meddelanden. Det kunde icke på långt när anstå oss at öfvertaga ansvaret för beslut, hvilka härrörde från mexikanska regeringens fria initiativ. Ifal vi tillåtit en sådan diskussion, skulle detta hafvs berättigat till den slutsats, att vi, mot alla våra förklaringar och den af oss förut strängt iakt. tagna hållningen, betraktade oss såsom innehaf. vande suveränitetsrätten i Mexiko. Men det understöd, hvilket vi lemnat kejsar Mazimaulian och mexikanska nationen, har just haft till ändamål att vara dem bebjelpliga vid konstitue. randet af en oberoende och för sina handlingar ansvarig statsmakt. Sedan jag klart framställt denna reservation, visade jag herr Bigelow, att de af honom betecknade åtgärderna endast voro af administrativ natur, och att dessa icke syntes vara af det slag, att en fremmande regering kunde anses berättigad att blanda sig i en grannstats inre angelägenheter. Hvar och en stat reglerar efter eget godtycke tillåtelsen för svarta eller hvita att invandra på sitt område, likasom de serskildta vilkoren för kolonisationen. Likaså har ock mexikanska regeringen gjort bruk af en obestridlig rättighet, då den förklarar, att i dess ögon ett inbördes krig icke mera förefinnes inom dess område; och då den således upphörde att tillerkänna de kringirrande banden krigförandes rättigheter, så kunde den äfven döma dessa band till de stränga straff, hvilka man i alla länder använder för banditväsendets undertryckande. Men ännu mindre kunde, efter min åsigt, denna regering interpelleras för en akt, som gaf den eller den familjen en viss rang i staten. I intet fall sträckte sig dessa åtgärder utom Mexikos gränser, och de synas mig således icke gifva skdan grund till klagomål, att en utländsk regering kunde fordra räkenskap derför. Om man i Washington bedömde saken annorlunda, så förstår jag lätt, att man var i osäkerhet om till hvem man skulle vända sig i afseende på de klagomål, hvilka man ansåg sig berättigad att formulera. Slutligen anser jag mig likväl böra anmärka att, eftersom Förenta Staternas regering icke anser sig kunna erkänna kejsar Maximilians regering, hvilken likväl är faktiskt bestående, och då Förenta Staternas regering utan tvifvel skulle anse löjligt att vända sig till den af nämnda makt erkända mexikanska regeringen, hvilken icke numera förefinnes, det icke kan vara följdriktigt, då man anser sig berättigad att hålla sig till oss, för att draga j ar förlägenheten, och derföre r öfver bandlingar, hvilka emmande regerings suveräna Drow yn de Lhuys.t Osterrikiske kejsaren med gemål befidazar sig åter i Pesth, der riksdagen, efter den långa verifikationen af sina ledamoters fullmag ter, nu ändtligen är färdig att börja adressdebatten. Samtidigt med fullmagtsverifikationen hafva de olika partierna inom riksdagen hållit talrika möten och arbetat på en sammansmältning med hvarandra, på det att folkrepresentationen vid den snart stundande behandlingen af de stora framtidsdigra frågor, som föreligga densamma, skall kunna uppträda med största möjliga sammanhållning. Man urskiljer inom riksdagen fyra partigrupperingar: högern eller det gammal-konservativa partiet, som räknar 30 medlemmar; centern eller det national-liberala partiet, hvars chef är Frans Deak och som består af ungefär 200 medlemmar; venstern eller det demokratiskt-liberala med 100 medlemmar; samt det radikal-nationala, bestående af omkring 30, som qvarhålla ståndpunkten af 1848 års revolution och vilja en fullständig brytning med Österrike. Såsom man häraf finner, äro de begge flygelpartierna, det konservativa, hvars ideal är tillståndet före 1848, och det radikala, som svärmar för en ungersk republik, till antalet temligen svaga, och deras betydelse blir ännu mindre derigenom att centern och venstern blifvit så godt som fullständigt eniga om det program de böra följa. Emellertid förespå de tyska tidningarne intet godt för österrikiska regeringen af denna endrägt, och de anse för sannolikt, att riksdagens stora majoritet skall göra så få eftergifter åt helstatsmonarkien och framställa så stora anspråk för ett sjelfständigt Ungerns räkning, att kejsaren skall fiana sina förhoppningar grymt gäckade. Tillsvidare råder emellertid i Pesth entusiasm och glädje, och det kejserliga paret helsas af folket med jubel, hvar det visar sig. XKejsaren och kejsarinnan uppträda i ungersk nationaldrägt, begagna offentligt och i enskilda samtal det ungerska språket, som begge tala flytande, och sträfva synbarligen att förvärfva sig ungrarnes sympatier. SPANIEN. Regeringen fraktar ingenting, revolutionen är besegrad! Så har ODonnell utropat