Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

Fyra dagar derefter, och sedan den första uppståndelsen öfver den farlige demagogens oförklarliga flykt redan hade lagt sig något, och man trodde mig vara på hvarje annan punkt af jordklotet än inom Frankfurts mus rar, vandrade jag midt på ljusa dagen fritt och öppet ut genom Eschenheimerporten, för att på en omväg uppnå vägen till Mainz. På mitt kortklippta hår hvilade en grå, tillbucklad filthatt; en olivfärgad, mycket barsliten och med mångahanda lappar prydd jagtrock omslöt den öfre delen af min kropp; gamla, gula nankinsbyxor och ett par snedgångna stöflar bildade återstoden af min drägt. På min rygg hängde en gammal rensel, som innehöll något groft linne och en temmeligen urmodig drägt, medan på dess yttre sida, och under remmarne, en klädesborste, en skoborste, ett par stickade morgontofflor och ett renervpar stöflar voro anbragta. I min venstra mungipa hängde en kort pipa med långa toffsar och ihopkittadt porslinshufvud, på hvilket en i dolkar och pistoler bokstafligen inhöljd Rinaldo hvilade ganska makligt i de eldrödt målade armarne på sin skelande Rosa, hvilken för detta fel på sina ögon hade af konstnärens hand erhållit såsom ersättning en så liten mun, att den syntes blott som en röd punkt. Vid min högra handlofve hängde i en läderrem en svart knöolpåk, som i sin ungdom hade erhållit en sällsam spiralform genom en rankas inväxande, och från det enda, ännu icke uppslitna knapphålet i min jagtrock dinglade vid ett fettglänsande, för detta grönt silkessnöre en med rökbar tobak väl fylld svinbläsa. (Forts.)