Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 2

— Det tror jag också, men det behöfs här; — Jesus, Maria, hvad är det? frågade han plötsligt bleknande, i det han såg mot dörren. Hans förskräckelse smittade äfven mig, och en känsla lik vanmakt intog mig, då jag i gången hörde Jjudet af flera mäns fotsteg, som långsamt nalkades dörren och stannade framför densamma. — Således endast en sjuk? frågade en befallande röst. — Den vakthafvande officeren, hviskade vaktaren bäfvande, och hans drag uttryckte dodsängest. De En enda och han sofver, svarade skildtvakten. — Nå, då skola vi inte störa honom, ljöd officerens svar, och jag tyckte mig ryckt undan grafvens rand, då stegen och rösterna aflagsnade sig efter en förnyad uppmaning till vaksamhet. Min oro började åter att försvinna, men ännu hade vi ej vågat tala med hvarandra, då det klappade sakta på dörren. — Lägg er alldeles som min kamrat låg, hviskade vaktaren och tog ett täcke, hvilket han kastade öfver mig, hvarefter han under högljudda svordomar raglade mot dörren, drog ifrån rigeln och öppnade. — Hvad står på? frågade han häftigt och med en drucken persons åtbördor. — Tacka er skapare att jag lyckades aflägsna runden, svarade posten förtroligt. — Nå än sen då? — Jo, jag tror att den tjonsten är värd en klunk. — För fan, ja visst, svarade vaktaren, i det han raglade efter buteljen och med osäkra rörelser räckte den åt skildtvakten.