Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 2

Han hade öppnat dörren så att soldaten kunde se mig. — Den der är god han, anmärkto posten och pekade med buteljen mot mig. — Må fan ta honom, hickade min vän. — Men ni tycks också vara temmeligen sned, fortfor soldaten gäckande; — för öfrigt vill jag råda er att så fort som möjligt bjelpa er kamrat på benen, om han skall komma bort under mitt pass. Inom en halftimma blir jag aflöst. — Ja, ja, grymtade vaktaren och stängde dörren. Vid detta ljud sprang jag upp, men innan jag hann rikta en fråga till min vän, drog han mig ned bredvid sig på sängkanten. Sedan han ännu en gång anbefallt mig den största försigtighet, beskref han noga icke blott den väg jag skulle taga, utan han föreskref mig likaså noggrannt hura jag skulle bete mig mot dem jag torde möta. Sedan han forberedt mig på allt, ledsagade han mig ända till dörren. — Måtte Gud och alla helgon följa er, sade han medlidsamt; — jag hoppas attlyckan skall gynna er; en så ung herre som ni passar inte inom fängelsemurarne. Djupt rörd tryckte jag min räddares hand, men han tillbakavisade min tack. — Ni behöfver inte tacka mig, sade han undvikande, — jag betalas tillräckligt för donna tjenst, ty äfven om jag hade kännt mig böjd för att hjelpa er, så skulle det ha varit omöjligt för mig ensam, och utan att ha min framtid någorlunda betryggad, kunde jag inte utsätta mig för att afskedas från min plats för grof tjensteförseelse. Jag ville fråga hvem som föranstaltat min befrielse, då öppnade han dörren, och med ett sakta hviskadt, ,Gud ledsage er, gaf