den aslidna önskat, det hennes egendom på i ut1åtandet föreslaget sätt disponerades — att man i utskottet ej sett några dylika handlingar, hvarför han nu funne sig föranlåten att yrka på återremiss af punkten. Doktor Lindgren klandrade detta förhållande, men instämde i yrkandet på återremiss. Doktor Rundgren, som likaledes med skärpa replikerade domprosten Sonden och kritiserade utskottet för dess i saken visade godtrogenhet, yrkade deremot på afslag. Prosten Tegnår lemnade vissa upplysningar i ämnet och bestred återremiss. Doktor Sandberg påminte om det vackra ändamålet med förslaget eller barnaundervisningens befrämjande och bestred derföre yrkandet på återremiss. Doktor Gumdlius fann i yrkandet på återremiss ligga en oförtjent beskyllning mot motionären. Prosten Ljunggren upplyste, att statsutskottet ej gått så vårdslöst tillväga, som man trott och i ståndet antagit. Doktor Lindgren och kyrkoherden Wennerström återtogo nu sina yrkanden om återremiss. Punkten bifölls med 27 röster mot 17. Punkten 6 tillstyrkte ett danaarfs öfverlemnande åt Upsala stad för understödjande af ett barnhem derstädes. Doktor Sandberg yrkade bifall för det vackra ändamålets skull. Biskop Björck uppläste honom från motionären i ämnet (hr Henschen) tillstälda upplysningar om barnhemmet. Doktor Lindgren yrkade afslag. Doktor Nordlund instämde häruti, enär preskriptionstiden för arfvinges anmälande ännu ej vore förliden, hvaruti prosten Pulmlund instämde. Kyrkoh. Ekelundh talade äfven för afslag. Punkten afslogs, och doktor Sandberg reserverade sig. Punkten 7, afstyrkande motioner om diverse danaarfs afstående från kronans sida, godkändes. Punkten 8 tillstyrkte ett danaarfs öfverlemnande åt Hakarps församling. Domprosten Sondån m. fl. yrkade afalag. Doktor Almqvist talade deremot för bifall. Punkten afslogs. Nu företogs till behandling ekonomiutskottets betänkande n:r 36. Punkten 1 tillstyrkte åvägabringandet deraf att norrmän måtte få rätt att i Sverge drifva handel eller idka annat näringsyrke, mot beviljandet af samma rätt åt svenskar i Norge. Hofpredikanten Wahrenberg önskade, att saken öfverlemnades åt unionskomitn. Professor Ribbing bestred denna åsigt och yrkade bifall. Biskop Annerstedt förklarade sig deremot dela hofpredikanten Wahrenbergs åsigt. Hofpredikanten Wahrenberg tog nu åter till ordet, för att förklara, det han önskade, att ståndets afslag måtte så motiveras, att detsamma för sin del gerna såge en närmare anslutning till brödralandet. Biskop Beckman talade deremot för bifall och instämde med professor Ribbing. Doktor Säve vore ingen frihandlare, som ansåg, att man borde göra uppoffringar för att komma i nära förbindelse till andra land, ej ens med Danmark, men med Norge vore det en annan sak. Han föreslog derför bifall till punkten. Kyrkoherden Wennerström yrkade bifall på af professor Ribbing anförda grunder. Punkten afslogs dock, men med blott 22 röster mot 21. Doktorerna Säve och Moberger samt kyrkoh. Wennerström m. fl. reserverade sig. Punkten 2 tillstyrkte åvägabringandet af likartade bestämmelser emellan Sverge och Norge. Biskop Annerstedt yrkade afslag med anledning af föregående beslut. Professor Ribbing yrkade äfven afslag, men ej af samma orsaker som den föregående talaren, utan enär det ej vore skäl att knyta sociala band med Danmark, som lätt kunde öfvergå till politiska. Punkten afslogs. Punkten 3 tillstyrkte åtgärders vidtagande, på det fordringarna för befäls förande å svenska och norska fartyg måtte bringas i öfverensstämmelse med hvarandra, och att derefter rättighet att såsom befäl föra fartyg i det ena at de förbundna rikena måtte medföra samma rättighet i det andra. Hofpredikanten Wahrenberg yrkade afslag och sakens öfverlemnande åt unionskomitn. Å Kyrkoherden Otterström fann skäl att låta de norska skepparne rivalisera med de anspråksfullare svenska sjökaptenerna. Hofpredikanten Wahrenberg visade, att de norska skepparne ej ega de kunskaper som de nyare svenska examinerade sjökaptenerna, och att de således ej gerna kunde ega rätt till samma fordringar på sina rederier som de svenska sjökaptenerna, och vidhöll sitt yrkande om afslag. Doktor Rundgren yrkade äfven afslag. Professor Ribbing yrkade deremot bifall. Kyrkoherden Otterström ansåg, att det snarare lände till Sverges ära att framkomma med liberala förslag, som förkastades i Norge, än motsatsen ; yrkade derför bifall. Biskop Beckman yrkade äfven bifall. Punkten bifölls, ehuru med blott 18 röster mot 17. Punkten 4, tillstyrkande åvägabringandet deraf att kompetens till läkare, apotekare, m. fl. befattningar i ettdera af de tre rikena Sverge, Norge och Danmark äfven måtte medföra kometens i de två andra, afslogs, och antogs i stälet ett professor Ribbings modifikationsförslag, att detta måtte gälla blott mellan Sverge och Norge. Ståndet åtskildes kl. 3 e. m. Borgareständet. (Kl. 11 f. m.) Efter godkännande af statsutskottets betänkande n:r 30, i anledning af rikets ständers revisorers berättelse för åren 1863, 1864 och 1865 om granskning af de under kommerskollegii förvaltning stående medel, uppstod en längre diskussion öfver ekonomiutskottets bet. n:r 30, bifallande väckt förslag om öfverflyttning af allmänna medel från landtränterierna till privatbankerna, som utan votering bifölls. Mot detsamma uppträdde hrr Staaff, Bergman, Witt och fun att sAlaffa an ny nå fe An Last