Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 1

godbet och deltagande, hvarefter han aflägsnade sig med en vänlig nickuing. Läkaren hade skledes föreskrifvit mig mitt uppförande under dagen och den kommande natten samt dessutom tillfogat on ny dosis af det ofvannämnda läkemedlet. Jag lydde naturligtvis punktligt. Jag sof, ade seber, yrade samt sof åter, och då dagen ånyo inbröt, erhöll jag mina förhållningsorder för dot nästkommande dygnet. Och så fortfor det, den ena dagen förflöt efter den andra, den ena ordiusationon ljöd som den andra och min sjukdom förblef donsamma, endast att den stränga dieten och det oafbrutna liggandet verkligen försvagade mig, och den förfärliga spänning hvari jag besann mig gjorde mig nästan verkligt sjuk. Slatligen på nionde dagen erhöll jag en antydan att afgörandets timma nalkades, och atr jag bordo hålla mig borcdd. Sodan nemligen läkaren tidigt emottagit vaktkarlarnes vanliga rapport och uttulat sin polåätenhet öfver sjukdomens förlopp, vände han sig till mig. — Jag gratulorsr till snart tillfrisknande, sade han, hvarvid jag kände burn blodet rusade upp ända till mina tinningar. Detta stumma uttryck at min glädje måtte hatva sörojallit honom farligt, ty med on blick manade han mig till försigtighet, och i det han med ett utiryck af medlidande lade sin hand på mitt bröst, utropade han: — Arme, unge man, jag gratulerar, och hvartill? Ack, tyvärr till en flyttning från sjukrammet till fängelset. Men hvar och en måste bära sitt kors och ej visa en omanlig svaghet. Ja, ni är nu utom all fara; meon ni måste vara försigtig och varsam. Ett recidiv, och ni är efter menskliga beräkningar förlorad. Jag skall nu ordinera en lätt