Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 1

Mekaniskt rigtade jag mina blickar på den bekanta stilen, men redan ester läsningen af de första orden, kände jag att jag bleknado och att blodet stockado sig i mina ådror. ,Olycklige, började brefvet, icke nog med att du bogått svart förräderi mot konung och fosterland, och derigenom vanärar din far i hans graf, har du äfven handlat som en skurk mot mig och min arma Johanna! I förtroende till din ära gjorde jag dig do utförligasto och noggrannaste meddelanden angående Johannas föräldrar. I ställot för att trogen dilt gifna ord bibehålla den djupaste tystnad acgående allt hvad som rör Johannas förflutna, har du fannit medel och utvägar att icko blott i de minsta omständigheter skildra för det olyckliga barnet hennes fars sorgliga slut, utan äfven upplysa henne om hennes mors uppförande! Vansinnige, vet du hvad du har gjort? Da har elagit den första spiken i min arma brorsdotters likkista! Försök ej att urskulda dig; utom dig och min Lisette kändo ingen denna historia. Du har kensko begått detta nidingsdåd med den goda afsigten att hastigt döda henne och derigenom afkorta hennes sorg för dig, eländige. Glåd dig, trinmfera, du har nått ditt mål. Ingen skall hos Johanna intaga den till lifstidsfängelse dömde högförrädarens piats. Jag satt likasom förstenad; ännu en gång genomläste jag bresvet långsamt; mina ögon brände i sina hålor likt glödande kol, och ingen medlidsam tår fanns för att afkyla den förfärliga branden, ingen snyftning stod mig till buds för att lätta tyngden öfver mit bröst. Raglande som en drucken gick jag fram och tillbaka i min cell. Min förmyn dares förfärliga anklagelser kränkte mig ej