TLAOUmsvruäunud tpu pÅuv JOB US. unde tillåta ett så oförnuftigt handlingssäti,. B vvn att om hon önskade vår hjelp, så måste hon P örhålla sig lugn och öfverlemna sig åt de medöljande qvinnornas omsorger. Till en början 5 ille hon på inga vilkor lyssna till våra förma-sörst lingar och förklarade bestämdt att hon skulle ff! mndla som hon sjelf tyckte för godt, men då lm 10n såg att vi icke ville släppa henne, så tog T on sitt förnuft till fånga och sade, att hon ss d ville göra allt hvad vi önskade, blott att vi ville uppsöka bennes älskade barn. Nu började vi med ifver vårt företag. Vår afdelning skiljdes åt, så att det blef omkring 13 femton steg mellan hvar och en, och derpå mar; scherade vi fram i en linie genom skogen. På flera ställen var buskskogen mycket tät, och vi skredo derföre mycket långsamt framåt. Oaktadt vi gjorde mycket larm och hvarje ögonblick ropade barnets namn, måste vi dock undersöka varje buske och hvarje grop. ty vi fruktade att barnet var så förskräckt och förvirradt, att det ej kunde gifva ett ljud ifrån sig. Der skogen var öppen, kunde vi skrida framåt med si större hastighet, och det lyckades oss att nå höjden just som den nedgående solens sista ls! strålar förgyllde dess topp. Efter få ögonblicks så förlopp voro alla de sökande sawlade, men resultatet af dagens mödor var allt annat än gladt, ty ingen hade funnit det minsta spår af barnet. Barnets och modrens förtviflade ställning uppväckte stort medlidande, och så upprigtigt var stadsboernas deltagande, att då en af dem utlofvade en belöning af 100 dollars åt den som återfann barnet, så följde flera andra straxt exemplet, och belöningen steg till 1,000 dollars. Med rätta måste man anse detta som en sporre för många till nya ansträngningar. Underrättelsen om den utfästade belöningen utbredde sig också som en löpeld, och verkningarna deraf liknade ett trollslag. Flera af dem, som några minuter förut kastat sig i gräset, trötta af vandringen, skyndade nu hem efter lyktor, för att under natten fortsätta eftersökningen, och till dessa slöto sig en stor del af de stadsinnevånare, som ej af blotta medlidandet lockades till ansträngningar. Som jag sjelf icke mådde serdeles väl och ville spara mina krafter till nästa dag, så gick jag hem och lade mig tidigt till sängs. Trots min stora trötthet kunde jag icke falla i sömn, utan kastade mig af och an på mitt läger med tanken på den arma modren och hennes barn. Slutligen föll jag i ett slags halfsofvande tillstånd uppfyldt af oroliga drömmar. Det förekom mig i drömmen, som om jag, liksom den föregående dagen, åter befann mig i skogen för att söka efter barnet, och att bland de sökande fanns en främmande man med blekt ansigte och klädd som en andlig man. Han gick vid min sida, och med sina mörka uttrycksfulla ögon fästade på mig sade han med en behaglig stämma och ett leende på läpparne: Ni är bekymrad för det försvunna barnet, och det gör ert hjerta heder. Jag är emellertid kommen för att visa er hvar det är. — Om ni vet det, så säg mig det, svarade jag — icke för min del, men för det stackars barnets och den tröstlösa modrens skull. — Följ mig, svarade den främmande och förde mig bort från de andra. Det förekom mig, som om vi befunno oss vid foten af den omtalta höjden; men i stället för att gå uppåt tog den främmande af till höger och förde mig till en äng, genom hvilken sorlade en liten bäck. Vi gingo öfver bäcken och kommo till en annan höjd, som var stenig och kal. Efter att hafva bestigit denna kommo vi till en hålväg, som var stängd af täta buskhäckar; dessa trängde vi igenom och kommo så till andra sidan af höjden, och der funno vi den lilla flickan, gråtande och: vridande händerna af förtviflan. Här vaknade jag från min dröm, men hela scenen stod så tydlig och bestämd för mig, att jag behöfde en lång stnud för att öfvertyga mig att jag verkligen ej sett barnet. Men ändå var det intryck, som drömmen gjort på mig, så djupt, att jag var fullt och fast öfvertygad om att jag nästa dag skulle finna barnet. Med den första solstrålen stod jag upp om morgonen, och sedan jag meddelat min familj min dröm och mitt hopp, begaf jag mig å väg. En stor del af stadsboerna begåfvo sig samtidigt med mig ut för att söka, och de andra, som hade sökt hela natten, kommo utmattade tillbaka med oförrättadt ärende. Jag förtrodde emellertid ingen min hemlighet, utan gick min egen väg och uppsökte det ställe, der den främmande i drömmen hade fört mig ifrån mina kamrater. Till min stora glädje och förvåning upptäckte jag samma äng och bäck som jag genomvandrat i sömnen. Mod högt klappande hjerta vandrade jag framåt. Var det verkligen möjligt att jag Tedaes af en högre ingitvelse; att jag var bestämd till att rädda det lilla oskyldiga barnet och bringa det förtviflade modershjertat tröst och glädje? Jag bad af hela mitt bjerta att så måtte vara. Då jag skyndade vidare, fann jag allt lika som jag hade sett det i drömmen. Jag kom till höjden, besteg den och fann hålvägen. Snart skulle jag vara vid målet. Stilla! var det icke ett barns gråt jag hörde? Mitt hjerta slog ännu högre och jag sprang så mycket jag förmådde till kullens andra sida. Nästan andlös uppnådde jag platsen der jag i drömmen sett barnet, och mitt spanande öga upptäckte genast något ovanligt, som låg der på marken. Med ett glädjerop störtade jag fram, och jag vågade knappt tro mina ögon, då jag såg det lilla barnet vid mina fötter. Ja, det var verkligen den lilla stackars flickan, som låg på marken och hvilade sitt guldlockiga hufvud på sin hvita arm. Vid ljudet af min stämma höjde hon upp sitt täcka hufvud och såg på mig med en blick, som jag aldrig skall glömma. I nästa ögonblick hvilade hon i mina armar och fuktades af mina glädjetårar, som strömmade utför mina kinder, under det jag tackade den Allgode för Hans nåd. — Mamma, mamma! låt mig komma tillmamma! hviskade den lilla varelsen med matt stämma. — Ja, min lilla engel, jag skall föra dig till din mor, svarade jag diupt rörd. Hvad som sedan hände är snart berättadt. Jag bar den lilla till hennes hem, och ett bud ilade förut för att bringa modren den glada underrättelsen innan jag uppnådde huset. Med ett vildt glädjeskri sprang hon mig till mötes, men till följd af den starka sinnesrörelsen föll hon i vanmakt innan hon hann omfamna sitt barn, De tusen dollars, som voro bestämda till belöning, utbetaltes till mig. Jag tog emot dem och gaf dem till den fattiga, men nu så lyckliga enkan, hvars välsignelser gjorde mig långt lyckligare än allt verldens guld. (D. N.r.) a PE ja hö hg Handelsunderrättelser