hennes förlåtelse, men jag behandlades som högförrädare, hvilken ej en gång borde stå i skriftlig beröring med den yttre verlden. Likaså blefvo alla bref tillbakavisade, hvilka iogingo till de fångna. Det var ett grymt förfarande ran iakttog mot oss, men jeg fördrog det jomförelsevis lugnt, ty sedan jag förlorat allt, allt, fanns det ja ingenting mera, som kunde böja mig djupare. Så förflöt min första fängelsetid; jag bekymrade mig hvarken om förhör eiler dom. Jag gjorde mig ej ens den mödan att antyda att jag egentligen mot min vilja hade blifvit inryckt i demagogiska stämplingar, och först sedermera med lätt antändbar ungdomlig hänförelse kastat mig besinningslost i desamma. Jag var ju en man, som borde veta huru han skulle handla, och som således måste ansvara för sina gerningar, och till och med på bekostnad af mitt lif eller friheten, hvilken för mig var detsamma, hade jag ej nämnt någon af mina medskyldiga oaktadt de tvifvel, som uppstått hos mig rörande Bernhards redlighet, småningom befästades alltmera och antogo tydligare former. Min dom till lifstidsfängelse afhörde jag utan att darra; jag ryckte hånfullt på axlarne i den öfvertygelsen att min lefnad ej kunde blifva lång under tyngden af de qval, som gnagde på min själ. Jag hade beredt mig på denna dom och satte en viss stolthet uti att ej förråda det minsta spår till omanlig svaghet. Sedan jag återkommit till mitt fängelse hängaf jag mig åter åt mina grubblerier, så av jig sluthgen blott vegeterade som en sömr drucken och beväruigade hvarken fårgvaktaren eller hang biträden med ett ord eller en blick. Om fångvaktaren kände medlidande med