gäfves sökte jag återkalla ett sista spår af det ungdomliga mod, som kort förut hade lifvat mig i en så hög grad. Mitt fönster låg utåt gatan; af fruktan att jag eller andra, som delade mitt öde, skulle kunna genom tecken meddela sig med andra menniskor, hade man framför jerngallren anbragt grönmålade jalusier, hvilkas oppningar visade uppåt. Man unnade oss icke anblicken af lefvande väsen, några smala strimmor af himlen var allt hvad man medgaf oss. Huru litet, och likväl hemtade jag deraf så mången tröst och förhoppning. Hela timmar stod jag framför de små öppningarne med blickarne riktade uppåt. Andäktigt betraktade jag än den blåa, än den beslöjade himlen. De framilande molnen tycktes för mina ögon erhålla lif och jag afundades dem den vidsträckta utsigt som deruppifrån stod dem till buds. Men om jag varseblef en svala, som glad och sorglös passerade min så afundsjukt begränsade synkrets, var jag nära att gråta af bitter sorg och hjerteqval. Då svalorna för sista gången aflägsnade sig vid vinterns annalkande, blef det vår i mitt bröst och nu, då vårens budbärare åter inträffade, genomströmmade vinterkyla min själ. Jag hade åldrats, mitt lefnadsmod var brutet, och jag kunde ej tänka på min lefnads skönaste dröm, om jag ej ville homfalla åt vansinnet. Hvilket begrepp hade jag förr om friheden och hvilket no? Och hurn förnedrad jag kände mig, som efterjagat en tom luftbilu mt derigenom låttsivnigt bortstöt ett jornskr paradis ifrån mig. Jag ville skrifva till Johanna, i ett bref ill henne söka tröst, förklara mitt förhålande så godt som möjligt och bönfalla om