och det är synbart, att hans benägenhet att försvara är större än vår att diskutera henne. Vi inskränka oss fördenskull till ett helt litet antal anmärkningar, som snarare äro vordnadsfalla tvifvel än formella inkast, och som säkerligen icke skola kränka det anseende, hvarmed författningen, i öfrigt förbätterlig, bör vara beklädd. Mot de oroliga sinnena uppställer kejsaren den allmänna maxim, att ,,de enda varaktiga förändringarne äro de, som verkställs med tiden genom sedernas förbättring. Om denna maxim är riktig, förklarar den, hvarför alltsedan 1789 ingen af de med våra författningar verkstälda förändringarne varit varaktig; i sjelfva verket hafva alla varit plötsliga och våldsamma; hvarken revolutionen eller den första republiken eller det första kejsardömet eller restaurationen eller juliregeringen eller den andra republiken hafva varit tidens verk; ingen af dessa förändringar har varit varaktig, och detta synes till en början bekräfta meximen. Men en förändring, ingalunda mindre ansenlig än dessa, var den som satte den nuvarande författningen i den parlamentariska regeringens ställe, och det har behagat kejsaren sjelf att framhålla vigten af denna sista omgestaltning. Dock — så stor den är, har äfven den varit icke mindre plötslig än alla de andra, och hvad man än må tänka om den, icke kan man påstå, att .den verkställts med tiden genom sedernas förbättring. Och likväl är man benägen för den tanke, att den nuvarande författningen skall blifva varaktig. Den bildar således ett undantag från maximen. Ja, i trots af maximen är denna författning varaktig, om man begagnar sig af dess lyckliga beskaffenhet att kunna förbättras och följa med allmänna tänkesättets rörelse. Men i hvilket hänseende och huru långt kan denna rörelse utöfva inflytande på författningen och föra den med sig? Kejsaren tvekar icke att fastställa en gräns, hvarutöfver författningen icke kan förbättras, eller åtminstone att angifva hvilka de förbättringar äro, som han önskar att icke se införda i författningen, och han förnyar i detta syfte sina föregående förklaringar mot inrättandet af en homogen och ansvarig ministöre, beroende af kamrarnes majoritet. Med ett ord: kejsaren uttalar sig ännu en gång mot det parlamentariska styrelsesättet och förklarar, att våra författningsformer, som ingalunda äro bristfälliga derför att de skilja sig från Englands, hafva en viss likhet med Förenta Staternas. Må man tro oss, då vi försäkra, att den beundran, som vi ofta uttalat för Englands konstitutionella former, är fri från allt afguderi, och att vi hafva ingenting emot hvilken politisk kombination som helst, om den är egnad att försona ordningens och trihetens intressen i vårt redan så hårdt pröfvade fädernesland. Om större delen af våra tänkande och rättrådige män, i sin önskan att so denna försoning verkstäld, känna sig dragna till den engelska författningen eller, för att tala bestämdare, till de garantier, som våra begge konstitutionella kartor förr innehöllo, så är detta en ganska naturlig och väl förlåtlig böjelse; men ett långt afstånd skiljer denna rättmätiga känsla från sett redan oåterkalleligt taget parti mot hvarje annan kombination, och för vår del är vårt samvete fritt från hvarje envishet af sådant slag. Hvad särskildt Förenta Staternas författning angår, känna vi visst ingen obenägenhet emot densamma; vi önska ingenting heldre än att med kejsaren kunna tro, att våra konstitutionella former närma sig dem, af hvilka det stora folket i denna republik är i besittning. Men ju mer vi söka efter denna likhet, desto svårare är det oss att upptäcka den, utom i en enda punkt: att nemligen de amerikanske ministrarne icke bilda ett homogent kabinett, att de handla under presidentens omedelbara myndighet och äro oberoende af kamrarne. Men såsom en motvigt härtill finna vi, att presidenten väljes för fyra år och att hans afgång medför hans ministrars, samt att kamrarne kunna anklaga, ja afsätta honom, om de anse det nödvändigt. Vi hafva således ur den amerikanska författningen lånat en artikel, men åsidosatt de garantier, som motväga den. Vi hafva på samma sätt lånat från England den verkställande statschefens oafsättlighet och den monarkiska ärttligheten, men då åsidosättande den ministeransvarighet och parlamentariska styrelse, som beledsaga denna oafsättlighet och denna ärttlighet. Med ett ord: vi hafva ur de båda systemerna urvalt allt det som gör den verkställande magten stark, men lemnat åsido allt, som inskränker dess myndighet, emedan detta sednare är stridande mot vårt temperament och våra seder. Biet beskattar mer än en blomma, men ur de mest olika arter suger det endast honung; ungefär på samma sätt har vår författning ur de mest olika författningsmodel