bjerta. Gad välsigne och beskydde dig! Evigt, evigt oföränderligt din Johanna. — Inte en gång den minsta förebråelse har du, ädla flicka, för mig, suckade jag, och öfverväldigad af vild smärta nedsjönk jag på mitt läger. Tårar störtade från mina ögon; ehuru en man, grät jag som under mina första barnaår; jag grät så länge tilldess jag ej mera hade några tårar och mattigheten förlamade min själskraft. — Ingen förebråelse, utan endast kärlek, ren, oegennyttig, uppoffeande kärlek, upprepade jag oupphörligt, — o, det är det hårdaste straff, som kande drabba mig, fortfor jag i tankarne, — ,jag känner mig frisk och stark, jag gråter inte mera; — ack, hvilken verld af sorg och smärta ligger ej i dessa ord! Och jag, jag ensam är skuld till allt, jag har ryckt den arma, förtroendefalla flickan med mig i förderfvet! (Forts.)