min ungdom och med mitt hopplösa läge, eller om han handlade ester andras ingisvelse, det gjorde jag mig ej den mödan att utgrunda; men jag är böjd för att antaga det första, ty jag hade tillbragt ungefär fyra månader i fängelset, då han inträdde till mig på ovanlig tid en morgon och lemnade mig två bref. — Ni förråder mig ju inte, sade han i likgiltig ton, det ena brefvet inträffade här fjorton dagar efter ert fängslande, det andra för två månader sedan. Jag behöll dom istället för att skicka dem tillbaka, och emedan jag inte hört något vidare om dem, så lemnade jag dem nu till er. Tacksam emottog jag brefven; jag hade kännt igen min förmyndares handstil, och knappt i stånd att dölja min djupa rörelse lofvade jag högtidligt att aldrig nämna ett ord om brefvens emottagande. Så snart jag åter befann mig ensam, satte jag mig på min brits. Länge och uppmärksamt betraktade jag utanskriften; jag fruktade att lära känna innehållet, ty hvad kunde min förmyndare hafva att meddela mig annat än försäkringen om sin vrede och sitt förakt? Då framträdde Johannas sorgsna bild för min själ, och i hopp om att erfara någonting om henne, öppnade jag hastigt det aldra brefvet. Skrifvelsen upptog blott en half sida och var af öfverstelojtnantens hand. Något gäckad i min väntan vände jag mig till den genom jalusiernas fogar infallande Jjusstrålen och läste: ,Tärningen är kastad; du har blifvit afdallig, och utan att brytg trohetseden till min konung kan jag ej mer hafva någon gemenskap med en högförrädare. Jag kunde hafva förlåtit dig ett mord, men att du tillhörde