——— ——— II. I fängelset. Fången, hvilket förfärligt ord, hvilka obyggliga tankar äro ej förbundna med detta enda begrepp! Fången, under hela lifstiden beröfvad friheten, huru förfärligt att förnimma en sådan dom. Endast förstulet insmyger dagsljuset genom det lilla, förgallrade fönstret, och doft träffar det aflägsna sorlet af den lifliga rörelsen på gatorna det ärgsligt lyssnande örat. Huru långsamt minuterna förrinna, och huru ändlösa timmarne synas. Huru många minuter har timman, huru många timmar dagen, huru många dagar året, och huru många år räknar lifvet? Är det möjligt att fördraga sådana marter? Nej, — det är otänkbart. Nakna väggar omgifva mig; bär står mitt hårda läger, der stenkrukan med vatten; jernstänger, korsvis sammanbundna, tillspärra fönsteröppningarne, och jerpplåtar samt tunga riglar bekläda nästan hela dörren. Ack, hvilka försigtighetsmått för att hålla en svag dödlig fången! Och likväl äro de icke för stora; ty bakom jernstängerna och bakom de tunga riglarna ligger friheten, den ljusva friheten, och hvem känner ej jättekrafter i sina armar då det gäller att tillkämpa sig friheten. Dessa tankar sysselsatte min själ, då jag bade öfvervannit den första bedofvande känslan af min fångenskap, och en lugnarelfverlöggning hade eitertränt den vansinniga märtan. Sorgsen och med långsamma steg gick jag fram och tillbaka i min dystra cell och för