Cöteborg den 30 Januari. Man talar alltmer om förestående förändringar i konungens rådkammare. För hvar och en, som i denna rädkammares politik gett grundsatser ledande och verkliggjorda, hvilka befrämjat landets välfärd och äro egnade stt framdelesgöra det, kan underrättelsen om en förändring i ett så lyckligt och — tilläggom det — ovanligt förhållande ej vara annat än ovälkommen och smärtsam. Och dock måste man vara beredd derpå. Det är allmänt kändt, att chefen för k. finansdepartomentet, friherre Gripenstedt, längesedan önskat återgå till privatlitvet och att ban mer än en gåpg ejournerat utförandet af denna afsigt endast med hänsyn till fäderneslandets bästa. När han lyckligt åvägabragt den med Frankrike ingångna handelsoch sjöfartstraktaten, så återstod representationsfrågan, och sedan denna blifvit lyckligt löst, så återstår att bekämpa protektionismens, såsom vi hoppas, sista lifsyttring. Friherre Gripenstedt har ansett sig manad att deltaga i dessa strider och lärer ej afgå från sitt embete förrän den sista segern är vunnen. Han kan då ock med ära nedlägga sina vapen: öfvertygelsens värma, hevienngens styrka och valtaliga ordets kraft. I. lyktade mångåriga slatsmannararf — af sin samtids djupa aktning och erkänsla, men först en eftertid skall dock rätt uppfatta hans förtjenster.