Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 2

med hån min förmyndares hotande yttrande att föräldrarnes missgerningar skola straf sas på barnen allt intill tredje och sjerd led. Mellan Anton, hans korp och mig had ett slags vänskapsförhållande uppstått, hvil ket hufvndsakligen visade sig deruti att der arme gossen inställde sig hvarje gång jag befann mig på jägmästaregården, för att, son han föregaf, ,helsa på den fine unge herrn som suttit vid samma bord som han och räddat hans Jakob, samt låta korpen upp mana Johanna att koka kaffe. Den arme gossen aflägsnade sig då aldrig utan att han hade blifvit mättad samt der jemto erhållit något, och vi alla gladde os: åt det rörande uttryck af tacksamhet som framlyste ur hans matta ögon. Hans moder, en elak qvinna med bakslug blick, såg jag endast ett par gånger på af stånd; deremot mötte jag hans hårdbjertade broder flera gånger, ja så ofta att det tyck: tes som sökte han med flit att komma i mir väg. Han helsade mig alltid mycket höfligt och ingen min i hans grofva ansigte förråd. de att ban påminte sig huru han en gång blifvit anförtrodd ett hemligt budskap til mig. Jag betraktade alltid denne karl med et: oöfvervinnerligt misstroende, hvilket fann ny näring derigenom, att Bernhard, från hvilken budskapet då hede utgått, ej ville kännas vid honom samt med alla tecken till allvarlig oro påstod, att han hade lemnat papperot till en annan, onom såsom tilliärlitlig känd man, för att tortskaffas till mig. Skimrande i snö och is, skimrande i ljusglansen från de under nyårsnatten för sista gången tända jalträden, försvann år 1832 från jorden.