Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 2

Hemlighetsfallt inträffade de hos mig, och på samma sätt utgingo de från mig. Jag lefde i en beständig, feberaktig spänning, och ja närmare den efterlängtade, afgörande tidpunkten ryckte, i desto högre grad greps jag af den vilda frihetsyran, i hvilken dels förhällandena, dels mina egna högtflytande planer hade störtat mig. Vinterns fjettrar voro brutna, snön smälte på bergen och nedströmmade i bäckar till Rhenfloden. I den fuktiga, nu åter öppnade marken rörde sig ånyo organiskt lif efter den långvariga skendöden, och otåligt afvaktade ännu fördolda frön att genom några varma dager sramdragas i ljuset, då jag en morgon, allvarligare än vanligt, tog afsked på jägmastaregården. Min sinnesstämning blef ej obemärkt, men Johanna tillskref densamma den omständigheten, att jag under de nästa tre veckorna ej kande lemna Bonn i anseende till trägna stadier. I hennes milda ögon glänste tårar, hvilka hon ej kunde förklara, efter hvad hon sade. Hon försökte att hejda dem och le, — mon förgälves. Det var som hade mitt allvar äfven öfvergått på henne, som hade hon, då hon omfamnade mig, kännt att jag vandrade på farliga vägar och dolde något för henne. — Kom snart, snart till din Johanna, sade hon då vi elntligen skiljdes; — kom snart! ropade hon bedjande efter mig, då jeg vid en krökning af vägen vände mig om för sista gången mot henne, innan skogen dolde mig för henues blickar. (Tarta Y