Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

jag hörde med hvilken värma man talade om hans sjelfupposfring och varsamhet, hviltken han ådagalade isynnerhet under sina resor. — Hvem kunde hafva trott att hans slutna, till och med frånstötande väsen endast var en klokt vald mask? sade jag tankfull till den bredvid mig gående kamraten. — Och likväl höra just sådana personer, hvilka likt Bornhard ledas af hemliga, äregiriga planer, till vårt förbunds fastaste stöd. Deras ärelystnad är den säkraste borgen både för deras trohet samt deras uppoffring, då det gäller det gemensamma bästa. I värdshuset vid Rolandseck dröjde vi blott medan vi uppfriskade oss med en bägare vin, och hurtigt vandrade vi derefter mot det i nattens dunkel höljda Bonn. Likasom muntra sånger tjenade vid förra tillfällen att förkorta tiden, så hängåfvo vi oss denna afton, då endast likasinnade hörde oss, åt allvarliga samtal och rådplägningar. Dessa inverkade formligen berusande på mig, ty då jog mot morgonen slutligen inträdde i min sängkammare, var jag likasom förvandlad. Öfverstlöjtnantens ärevördiga gestalt hade ej mera något hotande eller skräckinjagande för mig; jag kände mig höjd öfver de privilegierade ståndens alla fördomar, och ifrigt efterlängtade jag den tid, då jag med stolthet skulle framträda för min förmyndare för att aflägga räkenskap för mina handlingar den tid, då jag kunde nedläggs för Johannas fötter mitt djerfva besluts gyldene frukter, förvärfvade under faror och under en förfärlig kamp om folkons högsts goda. Slut på första delen.