Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

sökte några söreläsningar, samt isynnerhet emedan han var prest, så kunde hans umgänge med studenterna lätt väcka uppseende och misstankar. Han hade således begagnat sin frihet och öfvertagit den svåra rollen af en förmedlare mellan de särskildta universiteten, och gick än hit, än div för att meddela och erfara hvad man till och med i chifferskrift ej vågade anförtro åt papperet. Så hade han äfven denna dag begagnat en förbifarande vagn för att begifva sig till Heidelberg och Frankfurt, der han ämnade tillbringa de följande dagarne. — Har han då varit häruppe? frågade jag under samtalets lopp, medan vilångsamt nedstego i dalen. — Ja, han följde oss hitupp, erhöll jag till svar, — men derefter vände han tillbaka för att inte låta vagnen vänta. En hans onkel, som äfven härstammar från Italien likasom han sjelf, hade sällat sig till honom, och för att på ett honnett sätt blifva qvitt den för honom likgiltige slägtingen, var han på visst sätt tvungen att resa till Koblens i hans sällskap och begagna hans vagn. — Ha ni sett onkeln? frågade jag med en viss spänning, ty jag tänkte i detta ögonblick på fröken Brisselbach och den hemlighetsfulla varning hon hade meddelat mig. — Ea äkta svartrock med fint, ålglatt väsen, svarade en af sällskapet, — och jag kan inte förtänka Bernhard att han ej känner sig synnerligen dragen till honom. — Akta er för den svarte, Jjöd den vansinnigas varning i mina öron, men jag glömde den snart i det jag betänkte att hon svårligen kunde hafva sett den fremmande presten och menat honom, och de sista betänkligheter, som jag ännu kunde hysa angående Bernhards karakter, försvunno hastigt, då