Jag har helsat er välkommen, mr TODY; BI ärj min gäst; är det ej tillräckligt? , Tillräckligt! ropade Toby; ,men hvem är den der gentlemannen då2 ,Det är mr Raleigh, en skriftställare; han har kommit för att bese skogen och sedan säga andra menniskor hvad han funnit; en bokförfattare, som efter några dagar åter anträder hemresan. ,Besynnerligt, svarade Toby; , högst besynnerligt; då skola landtmätarne komma och hugga ut skogen samt på alla orter förstöra asfärerna för Lumbern. Men för min del, mr Blumenbach, bör ni veta att jag önskar tala ett ord med er mellan fyra ögon. Nelly kan också höra på, men inte den der. Mr Raleigh lemnade rummet. ,Hvad har ni att säga mig, Toby? men var kort! sade Blumenbach. ,Ah, jag förstår mig ej på att göra många ord och sjunga långa visor; jag är bara en Lumber; men hör på mig: jag börjar nu på att tröttna på skogslifvet. Ni också, och den vackra Nelly torde nog finna det trefligare i staden. Jag eger 100,000 dollars; ni lägger ert till, jag får Nelly till hustru, vi lefva tillsammans i staden, men gå dock då och då ut på jagt. Är ni ense derom, mr Blumenbach? Gif mig er hand och det är uppgjordt. ,Hör mig, Toby: en sådan sak fordrar öfverläggning. Om nu Nellys bjerta ej mer skulle vara fritt; om hon ärnat det åt en annan? Tobys ansigte antog ett fasaväckande uttryck. .Ni visar således bort mig? Mig, Toby, Lumbern, stöter ni bort? Jag har bedt er vara välkommen. Jag förstår! Ni skall lära känna mig; ni skall tänka på Lumbern. Toby steg upp och lemnade rummet under buller. Några sekunder sednare skakades huset af ett skott. Blumenbach och Nelly, anande något ondt, störtade ut i förstugan. Hvad är det? frågade båda i ett andetag mr Raleigh. ,Det är ingenting, svarade denne, leende. Mr Toby har lemnat er i dåligt lynne och har gifvit luft åt detsamma genom ett mot mig illa riktadt skott. ,Ni är sårad! ropade Nelly, pekande på hans arm. Endast lätt; kulan har snuddat vid armen. Blumenbach blef mycket fundersam. Hvaa föregick i hans själ? Fruktade han Lumberns hämnd? Mr Raleigh tycktes ej dela Blumenbachs fruktan; han var vid godt mod, och det lyckades honom att jaga bort de mörka molnen från Nellys panna. Då och då gick Blumenbach utanför huset och såg sig omkring. Det väckte hans uppmärksamhet att Lumbern, mot vanan på arbetsdagarne. dragit in åt landet. Hvad skulle han göra? Natten var vacker. Blumenbach, hans dotter och fremlingen stego till häst, och följde af tjenaren Abe redo de, väl försedda med vapen, till skogen. Man behöfde ej länge vänta på äfventyr; en vild björn rusade tram ur ett snår, men träffades så lyckligt i hufvudet af en väl riktad bösskula, att han ögonblickligen föll död ned. Månan lyste på himmelen i full prakt. ÄÅfventyrarne stego af hästarne och lägrade sig vid foten af en ek. Efter en län Blumenbach till ordet. ,Låtom oss taga afsked af dessa skogar, sade han med ett vemod, som hans barn ej var vandt att finna hos honom. ,Jag hoppades att finna min själs frid i denna ödemark; det har ej lyckats mig, minnet kan ej fly från sig sjelft. I staten sväfvar öfver förbrytarens hufvud lagens svärd; i ödemarken är det skuggan af den dunkla gerningen som sätter sig bredvid honom, likt ett blekt spöke, som Bankos vålnad. Biandos hämnare skall denne Toby blifva. Jag har, fortfor Blumenbach, ,efter duellens alla reglor, i mitt hem skjutit en äreförgäten yngling, som ville bortföra mitt barn mot dess vilja; men ett mord blir ett mord; den dåliga gerningen har drifvit mig till dessa skogar. Jag vill ej undandraga lagen dess offer, utan gå till England och öfverlemna mig sjelf i rättvisans händer. Hvad skall det då blifva af mig? ropade Nelly gråtande. , Jag står öfvergifven, utan vän, utan deltagare i lifvet. Låt mig dö, fader, i denna ödemark, dö vid din sida; utlemna mig till det odjuret Toby; jag vill blifva hans hustru, fälla träd med yxan, men dig, min far, vill jag icke se dö. Fremlingen satt mållös midt i denna grupp; häns ansigte hade blifvit märkbart blekt; han darrade. Den djupa rörelsen hos hans gäst undföll ej Blumenbach. Han ville fråga efter orsaken, då denne steg raskt upp, fattade, utan att taga afsked, bössan, tog ett steg framåt, men fötterna nekade honom sin tjenst och han föll ned på marken. För Guds skull! ropade Nelly. ,Fader! hvad har händt? Vår vän Raleigh är sjuk. Blumenbach gick fram till Raleigh för att fatta hans hand. ,Bort! bort ifrån mig! ropade denne afvisande. , Rör ej vid mig; ni har ju sjelf bekänt det — att ni dödat min bror! Blumenbach stod som förstenad. ,Var det en dämon som förde mig hit! O! arma Nelly! Jag älskade henne; jag visste ej — 0, bort! bort! rör mig ej! ni är en mördare! Han sjönk medvetslös till marken. Blumenbach återfick snart fattningen ; han försökte att återkalla sin gäst till medvetande. Nelly var honom dervid behjelplig. Skogens fåglar, vilddjuren på marken sprungo skygga om hvarandra i vild oordning, liksom sammandrifna af en osynlig band; en ljum fläkt svepte fram genom luften, himmelen återstrålade af ett egendomligt gulrödt sken och en brandlukt giorde menniskorna uppmärksamma på den egendomliga förändring som föregått. ,.Hvad är det? ropade Nelly. Blumenbach stod mållös; hans ögon trädde af fasa fram ur sina hålor. ,Prärien står i brand! Eldströmmen har fattat i skogen! ropade Abe. Det var en förfärlig sanning hvad Abe sagt. Hela landet omkring liknade ett eldhaf. ,Lumberna! Lumbern har hämnat sig, ropade Abe. Blumenbach fattade sin dotter i armen, och båda stego upp på en häst. Raleigh, som återfått sansningen, skakade på hufvudet. På att komma undan var ej mer att tänka. Allt närmare och närmare ryckte eldringen. ,Låtom oss söka försoning med Gud! ropade Blumenbach; , någon räddning är ej mera möjlig. Tader och dotter sjönko i hvarandras armar. Raleigh knäföll vid Nellys fötter. Redan glödde marken under dem. ITjutet från de af dödsa alen fattade djuren och hästarnes gnäggningar fyllde deras öron. Fadern kunde ej se dotterns dödsångest; han ville vända bort sitt ansigte, men hon sjönk redan mållös till jorden. Hör migt ropade Blumenbach. , Ni har en broder att hämnas; se här mitt bröst: döda mig! er ii Ar TA. LIP — 2 AQ—fre stunds tystnad grep slutligen — — — MI vv Då — — — och A f;