Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 3

roa ; Itt nattstycke i de Kanadiska skogarne Jag hade en vän; han var en hel karl: rast lös, energisk och äfven tapper, såvida Feuer bach har rätt när han säger: , Flit är arbeta. rens tapperhet. Min vän kom för ungefär tjuge år sedan som fattig tysk jernarbetare till Lon. don, och redan efter några få år hade han svinzat sig upp till förmögen fabrikant; hans namn hade en god klang i handelsverlden; huset Blumenbach Comp. var en af de mest aktade firmor. Afven som millionär hade Blumenbach bevarat arbetarens enkla seder och förvöjsamma sinne; de strömmar af guld, som lyckans gudinna utgjutit i hans sköte, hade ej stegrat hans behof; han lefde strängt enkelt i sitt eleganta hus, som var inredt med all komfort i ett engelskt aristokratslott. Hans högsta stolthet och lycka var hans dotter Nelly, som han älskade ofver allt och nästan afgudade. En dag fann man på morgonen Blumenbachs kontor mot vanan tillstängdt, och alla förfrågningar ener chefen voro fåfänga. Man anade någon olycka, och det så mycket mer som äfven i hans privatbostad hvarken den saknade eller hans barn kunde påträffas. Då efter några dagars förlopp, under hvilka de noggrannaste efterforskningar blifvit anställda, inget spår kunde finnas, inskredo ändligen autoriteterna; de undersökte det öfvergifna huset i alla vrår, och funno att alla saker af värde, papper och kontanta penningar försvunnit, hvilket förde till den misstanken att nägon olycka träffat Blumenbach. Andtligen efter åter 8 dagar upptäckte man i parken vid Blumenbachs hus en frisk jordkulle, öppnade denna och fann i densamma liket af en ung man, hvars hufvud en kula hade krossat. Personer, som kände Blumenbachs fredliga sinnelag, hans godsinthet och lugna väsende, kunde ej på honom kasta misstankan för ett mord. Gerningen var lika oförklarlig som den möjlige mördarens plötsliga försvinnande. Det fanns i hela undersökningen inga hvarken anklagande eller frikännande vittnen; endast två personer funnos, hvilka vittnade att de samma natt då Blumenbach försvann hört i parken två tätt på hvarandra smällande skott, hvilket väckte misstanka att en duell egt rum, hvars motiver dock förblefvo dolda i mörker. London är en verldsstad, i hvilken en ensam våg ej framkallar några strömsättningar — en enda gerning, om än så upprörande i sina konseqveuser, ej allt för länge sysselsätter allmänna meningen. Blumenbach och hans dotter glömdes; de hade seglat bort öfver verldshafvet och hade uppslagit sina bopålar i en föga odlad urskog, några och 80 mil in i landet från Quebec. Kolonisterna hade der endast få grannar, ty trakten var nästan obebodd; endast tid efter annan gjorde de så kallade Lumbererna halt vid det enkia, med alla ett civiliseradt lifs beqvämligheter dock försedda huset, för att af den gästfrie värden mottaga en grogg samt en skifva vildt och ett stycke hvetebröd. Lumberer äro rädfällare, som föra de fällda träden ner i strömmarne och till städerna. Ibland de Lumberer, som besökte Blumenbachska huset, var Toby den mest ansedde och förnämste; han hade af regeringen köpt ofantliga skogssträckor, och de öfriga Lumbererna stodo till stor del i hans tjenst. Det osktadt skiljde han sig i lefoadssätt och klädedrägt uti ingentiog ifrån den vanliga Lumberern; han förde liksom denne den oumbärliga yxan i handen; var klädd i den röda skjortan, och om axlarne bade han den tjocka pladen, som under de kalla nätterna tjenade både till nattläger och hufvudbetäckniug; en dubbelbössa och en jagtknif voro de oumbärliga skyddsvapnen i en trakt, der vargar, björnar, gamar och vildsvin ej äro några sällsynta företeelser. Så föga lockande än denna skildring är, så framställer den dock den fulländade skogsaristokraten. Toby var stolt, det förrådde hans gång, hans hållving, hans vid befallande vanda språk; han hatade alla som inträngde i hans skogsområde, och som en sådan inträngande person syntes honom en och hvar som ej var Lumber. Der komma de hitsmygande, brukade han säga till sitt folk, ,,med sina mätkedjor, kartor och rittyg, uppmäta trakten, lemna ej ett träd i fred, genombryta skogarne, bortjaga det vilda och lägga jernvägar, på hvilka sedan lokomotiverna komma brusande; städer och byar uppstå der tät, stark skog förut stod; fabriksskorstenarne na der Lumborn förut i ro fick äta sitt bröd. Detta folk förstör affärerna för Lumbern och jag har derföre svurit alla döden som visa sig i skogen. Toby såg ut till att kunna hålla ord, ty han hade en orubblig kraft; han kunde med några få slag fälla en jätte-ek och nedsköt med största säkerhet en örn från högsta klippspetsen. Med Blumenbach lefde Toby på bästa fot, det vill säga han besökte dennes hus så ofta han kom den vägen, tömde ett par glas grogg, och de blixtrande ögonen logo med en sällsam vänlighet under de buskiga ögonbryaen, så ofta Nelly trädde in i rummet och frågade grannen Toby om helsan. Så stodo sakerna, då Toby en dag, som han var vand, tog in hos Blumenbach. Med buller ställde han sin dubbelhössa i den vanliga vrån i förstugan och öppnade dörren som förde till Blumenbachs matsal, men studsade ett steg tillbaka, då han vid inträdet fann Blumenbach och hans dotter i sällskap med en hygglig, moderat klädd gentleman. ,Var helsad med Gud, Toby! ropade Blumenbach till den inträdande. , Huru gå affärerna? Toby stod som fastnagiad vid golfvet. Blumenbachs hand sträcktes honom ej som vanligt till helsning, Nelly log väl vän!igt då han inträdde, men hon gick honom ej till mötes, utan gat betjenten Abe endast befallning att bjuda 4. Ö(h teetr