Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

kade med ruinerna efter förfallna borgar, omvexlade med gröna åkersält och vingårdar. Helmtäckta byar förtäljde om menniskornas flit, ståtliga villor om deras rikedom; hvitrappade hus erinrade om nutiden, gråa, oregelbundna byggnader om fordom, och medan de förvittrade murarne af Rolandsvik och Je ramlande tornen af Drachenfels vittnade om förgängligheten af allt jordiskt, erbjödo naturens storartade byggnadsverk, Siebengebirge med sina djerfva konturer, och den gamle fader Rhen, ännu samma oföränderliga bild som för årtusenden tillbaka. Jag skådade med beundran ut öfver det herrliga landskapet och jublade i mina tankar; det föreföll mig som skulle mitt friska lefnadsmod vilja spränga mitt bröst, som hade en armes kraft verkligen funnits i min hand Min fantasi hade i ungdomligt rus uppsvingat sig så högt, att jag tyckte mig likasom från molnen blicka ned på den lilla jorden Men då jag såg mig tillbaka mot Löwenburg. åt det håll der den kära jägmästaregårder låg, hura på en gång fridfullt och våldsamt klappade då ej mitt bjerta! Känslor af der vildaste och ljufvaste art fyllde mitt bröst och i det alla mina tankar förenade sig til en enda förhoppning, yttrade jsg likasom omedvetet ordet: Johanna. Efter en temmeligen mödosam vandring på den ännu slippriga vägen, uppnådde jag slut ligen bergets spets. Solen sänkte sig stark mot de vestra kullarne, då jag anlände di upp och förgäfves såg mig om efter dem, som kade kallat mig dit. Jag tänkte redan att förkunna min när varo genom ett starkt rop, i hopp att pi samma sätt erhålla ett svar, då mina blicka föllo på en käpp, hvilken hade blifvit ned stucken i marken midt på den lilla platå