Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

tillika intogs jag af den hemliga farhåga att den för mig framställda ljusa bilden kand erhålla en dystrare färgton genom samtalet fortsättande; och om jag för att lugna mi hade tillbakavisat hennes dystra spådoma såsom en sinnessjuks orediga tankar, så skyll äfven de profetior, som angingo mig, derige nom hafva blifvit tillintetgjorda. Men det sednare ville jag icke gerna, oc emedan det våldsamma ösregnot smäningor hade förvandlat sig till ett skimrande sol skensregn, och de för mig ännu okända med bröderna redan hade inträffat, enligt den sin nessvagas antydan, så beredde jag mig til uppbrott. — Vill herr grefven into afvakta regnet slut? frågade fröken Bauusselbach då ho märkte min afsigt. — Jag måste bort, min kära fröken, sva rade jag muntert, för att beröfva henne hvarj anledning till dystra profetior, — ja, jag må ste bort; nu, sedan jag blifvit genomvåt, bry. jag mig inte om ett par droppar mer elle! mindre. Vattnet har afrunnit från vägon, och således önskar jag er en lycklig resa, hvarthän ni än ämnar bego er. Med dessa ord lemnade jag henne ett mynt, hvarefter jag vände mig om för att gå. — Jag tackar, herr grefven! ropade fröken Brisselbach efter mig, — lycklig resa, och må ers Excellens akta sig för den warte. — Hvad menar ni med den svarte? frå sade jag hastigt och såg mig om. — Svart hår, svarta ögor, svarta kläder och svart själ. Ovilkorligen tänkte jag på Derzbard, på wilken denna beskrifning möjigtvis kunde vassa, men jag undvek att forska vidare, af ruktan att nya tvifvel derigenom kunde upp