Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

— Visste ni således att jag skulle komma? rågade jag med låtsad förvåning, — välan, ug vill tro det; men då bör ni äfven kanna äga mig hvarthän jag går? — Uerr grefven går dit de öfriga brokiga nögsorna gått, — uppåt berget; men akta r, hr grefve, på berget väntar farans skräckestalt. — Ah, det låter höra sig, jag går naturigtvis dit der jag hoppas träffa kamrater; nen ännu en sak, fröken Brisselbach, hade i någon särskild orsak för att invänta mig? — En orsak? frågade den vansinniga, i det hon betraktade mig förvånad, men alltemt leende, — jag hade en orsak, en ganka giltig orsak, hvarför jag gick hitin: Jag ille inte bli våt som herr grefven, hvilken ar gardorob nog till ombyte; och då jag lervid såg ers nåd komma uppför berget, issto jag att ni ej skulle gå förbi utan att itta hit in. — Således likväl en slump, mumlade jag ertretad, i dot jag omvexlande betraktade sdstrålarnes frambrytande och vattnets hastga aflopp. — Hvad befaller herr grefven? frågade fröten Brusselbach förekommande. — Jag befaller ingenting, — jag tänkte endist högt. — Ah, herr grefven tänkte på henne med det korpsvarta håret och de himmelska ögonen. Lycka till, herr grefve; ögonen äro själens spegel, och i hennes ögon står med eldskrit skrisven den ljufva sången om jungrulig kärlek, brudkransen och altaret. Med välbehag lyssnade jag huru hon åter örutssde min kärlek till Johanna en så lyckig utgång, utan att jag hade frågat henne lerom, eller utan att hon hade haft någon ming om mina hemliga önskningar. Men