Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 3

tänkande medlemmarne af ridderskapot och adeln. Månne icke här sosterlandets ära är i fara? Månne icke regeringens och ständernas egen ära nu hotas? Haru många af de 293 skola vi finna kring den blågala flaggan? De, som egna ett ögonblicks allvarlig eftertanke åt följderna af den afslutade traktatens ogillande, lära väl, — äfven om de i princip ogilla den tullfrihet, som i följd af traktaten blir betydligt utsträckt, — äfven om de känna en viss förtrytelse öfver den ,maktfullkomlighet, såsom man älskar uttrycka sig, som gjort sig gällande vid tullkomitens tillsättande, — detta oaktadt med fullaste öfvertygelse att handla rätt och värdigt, åt regeringens åtgörande i denna fråga lemna sitt bifall. Faran af ett ogillande kan visserligen icke blifva stor; men skammen är derföre icke mindre. Från Frankrikes sida skulle vi troligen endast mötas med ett visst småleende, men under detta skulle säkerligen döljas ett allvar, som för oss kunde blifva bittert nog, ifall i en framtid, då alla andra nationer trädt i närmare förbindelser med detta rika och mäktiga land, vi äfven skulle känna det tvingande bshofvet deraf och ånyo söka inloda underhandiingar i sådan riktning. Och att i en fråga, der regeringen gjort allt för att tillvägabringa en för Svergo så vidt möjligt varit fördelaktig traktat, gifva regeringen en på inga giltiga grunder stödd dementi, det kan väl svårligen anses vara klokt och rikets ständer värdigt.