Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 2

att der finna ett nödtorftigt skydd begaf jag mig hastigt ditin. Jag fann mig ej gäckad i min förväntan, ty genom att man arbetat sig in i sluttningen hade jordytan blifvit undergräfd på en kort sträcka, och då botten i denna urholkning äfven sänkto sig utåt, så var jag icke blott ofvanifrån skyddad mot regnet, utan vattnet vid mina fötter strömmade äfven undan likaså fort som det samlade sig. I två språng befann jag mig på det torra, och i det jag skakade vattnet af mig, satte jag mig på ett klippblock så att jag hade en fri utsigt öfver Rhen och det molnhöljda Siebengebirge. Jag hado i brådskan ej gifvit akt på min närmaste omgifning, och jag ösverraskades således på det högsta, då jag i närheten hörde ljudet af en mensklig stämma, utan att jag på samma gång kunde varseblifva personen. Stenbrottets innersta vägg krökte sig nemligen i en vidsträckt båge, men icke i en oafbruten sträcka, utan allt efter som stenen befunnits lösare hade arbetarne bildat niscber och arbetat sig mer eller mindre djapt in i basaltklippan. Utan att se mig omkring hade jag således inträdt i den första nisch jag påträffade, och churu min ankomst ej kunde undgå en i den närmaste urholkningen dold person, så hado jag deremot nödgats titta framom skiljoväggen för att få en aning om närvaron af en granne. Vid det första ljad jag hördo ämnade jag springa upp för att utforska min grannes yttre, men likaså hastigt ändrade jag mitt beslut då jag kände igen rösten och kande vänta att orden uttryckligen gällde mig, om än medelbart. Jag förhöll mig således still,