da, medan skogens foglar ängsligt flögo till sina dolda nästen, kråkorna kraxade så bekymrade, och boskapen råmade samt sökte skydd; — och huru muntert bondgossarne skrattade, då en oförskämd vidstöt här bortförde en hvit hufvudduk, der rubbado en ärbar kjortel! — Och då slatligen det första åskslaget väckte ekot rundt omkring bland bergen, och straxt derefter tunga regndroppar plaskado mot marken, huru alla då fördubblade sin skyndsamhet och hvarje skämt hastigt tystnade! — Men i förmätet medvetande af min oöfvervinnerliga kraft grep jag fastare omkring min knölpåk, och vid godt mod, ehuru intagen af allvarsamma tankar, vek jag af på stigen uppåt bergen, likasom hade jag egt en Achilles osårbarhet så väl mot regnet som mot de hväsande blixtarne. Att jag ej egde en dylik osårbarhet erfor jag snart, ty jag hade blott tillryggalagt några hundra steg uppför sluttningen, då regnet utbröt med ett skyfalls våldsamhet, så att mina steg innan kort hejdades genom de: utför stigen nedströmmande vattnet, och jag knappt förmådde röra mig framåt på den slippriga marken. — En romare skulle betrakta detta regn såsom en af Gudarne gifven varning och vända om i stället för att inlåta sig i ett farligt företag, tänkte jag, i det jag såg mig omkring efter ett skydd. — Men emedan jag icke är någon romare, fortfor jag att filosofera, — bryr jag mig inte om detta elaka omen och vill vänta någonstädes endast till dess regnet är förbi. Då föllo mina blickar på ett gammalt öfvergifvot basaltstenbrott, hvars gränser sträckte sig nästan ända fram till vägen, och i hopp