Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 1

IX. Eden. Under ett åskväder inträffar det ofta att en person känner sig nedslagen och uppfylld af fasa, medan en annan hänföres af en djup beundran. Det tycks stundom som anblicken af en vildt upprörd natur stålsätter den svage dödliges mod och uppmuntrar honom att vildt och oförväget störta in i lifvets strid samt med trotsigt mod åtaga sig någon svär uppgift. Så var äfven förhållandet med mig, då jag vandrade till den så hemlighetsfallt antyåda mötesplatsen, sedan jag hade låtit sätta mig öfver Rhen vid Königswinter. Solen hade för länge sedan öfverskridit middagslinien, och skaggorna började redan förlänga sig betydligt mot vester, då det lätta glesa moln, som under större delen af dagen hade betäckt den södra horizonten, tätnade till tunga, af blixtar genomfårade massor. ftUtsigten att blifva genomvåt hade ingenting förskräckande för mig, och snarare med lifligt deltagande än med en känsla af obehag betraktade jag de svartgrå molnen, huru de oupphörligt vexlade former, upptornade sig öfver hvarandra och slutligen fördunklade solens strålande skifva. Jag betraktade molnen, jag lyssnade till åskans aflägsna dunder och iakttog samtidigt hura menniskorna och djuren, hvar och en på sitt sätt, sökte uppnå ett säkert skydd. Slutligen susade en häftig stormil genom Rhendalen och upprörde här flodens vatten i otaliga små vågor, uppjagade dammet itäta moln på vägarne samt förgrep sig till och med på lösa strån i en tungt lastad höskrin