Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 1

görande blifvit min herrliga och förädlande uppgift. Tigando gingo vi framåt, här i skuggan, der i månskenet, allt efter som höga träd sträckte sina lummiga grenar öfver vägen, eller låga buskar kantade den. Grodorna sjöngo i korus sin entoniga sång, och deremellan hördes, likt kostbara perlor, de djapa, klingande tonerna från en näktergal. Ingenstädes ett missljud, öfver allt djup frid; blott mitt bjerta kiappade stormande i känslan af min ungdomliga, okufliga kraft. — Allt, allt för Johanna, ingenting för mig, jublade det dervid i mitt bröst, — allt tör Johanna, för min lefnads hulda stjerna! Tigande gingo vi framåt. Då sprang Diana glädtigt emot oss. Jag spratt till, min förmyndare ryckte på sin ögonlapp och saluterade med kryckkäpp n. — Anfäkta, pojke, der är ju gården, sade han på sitt vanliga, tvära, barska sätt, ett tecken att han hade äterhemtat sig efter den föregående häftiga sinnesrörelsen, — jag vet knappt hur vi kommit hit; dertill är upprörandet af gamla historier skuld. Men det är bättre så; du skall veta skatta att din fars gamle vän valde dig till sin förtrogne. Och nu till sängs, pojke, det är inte långt till daggryningen, och vi behöfva båda ett par timmars hvila! Vi hade uppnått förstugudörren, och med ett hjertligt god natt åtskiljdes vi. Jag vet icke om min förmyndare somnade snart; men om mig sjelf vet jag, att jag i min bädd redan hade sett den inbrytande dagens ljus, innan tröttheten ändteligen slöt mina ögon och gjorde mig otillgänglig till och med för drömmar.