Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 1

— Ja, det vore förfärligt, upprepade min förmyndare och vred häftigt sina silfvergrå mustacher, — men just det att dylika farhågor förfölja mig är kanske en välsignelse för henne, emedan jag desto sorgfälligare vakar öfver henne och uppbjuder allt hvad som står mina svaga krafter till buds att försvaga och slutligen fullkomligt utplåna följderna af de i hennes späda barndom erhållna intrycken. Det är min uppgift, det är min Lisettes uppgift, och det måste äfven blifva din uppgift att allt mera väcka hennes sinnes glädtighet och derigenom styrka kroppens helsa. Ju gladare hennes omgifning är, desto gladare är hon sjelf, samt desto friskare synes hela hennes yttre, och emedan jag inte kan frigöra mig från vidskepelsen rörande föräldrarnes synder, så hafva vi, Lisette och jag, beslutat att i laga form adoptera Johanna och att sedermera, såsom hennes rättmätiga föräldrar, låta kalla oss far och mor. Då vi blifvit hennes föräldrar, bör inte längre något straff kunna utkräfvas af henne. So så, min son, nu vet du allt; du är en man och skall kunna afväga ditt uppförande och dina ord efter omständigheterna, men framför allt skall du inse att jag hade orsak att göra dig bekant med Johannas lefnadshistoria. — Och anser ni det möjligt, frågade jag då den gamle tystnat, — att det, som ni nyss meddelat mig, kunde förändra mina känslor, — dock jag vill tala kallare, — mina åsigter om Johanna annorlunda än att med ännu innerligare deltagande betrakta henne och ännu ifrigare önska! att kunna bidraga till hennes lefnadslycka? — Nej, min son, jag anser det inte möjligt, svarade min förmyndare och tryckte min