Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 1

hon slutligen, sedan hon ännu välsignat sitt barn i sitt eget och sin förutgångno mans namn samt ännu en gång hade lätit lagenligt bekräfta hans sista vilja rörande Johanna. Hon dog som en ångerfull synderska, och må Gad förlåta henne likasom jag af hela mitt bjerta förlåtit henne redan för hennes utståndna lidandens skull. Af allt hvad jag nu meddelat dig kan du inse, att jag haft de giltigaste skäl att hvarken för dig eller för någon annan tala om min bror och hans familjeförbållanden. För Johannas skull önskade jag att hennes föräldrars historia måtte glömmas, och i denna afsigt förde jag henne bort från Frankfart efter hennes mors död och satto henne i pension hos en aktningsvärd familj i en mindre stad. Der har hon stannat ända tills för sju veckor sedan. De förhoppningar jag hyste har hon mer än motsvarat, och jag känner mig stolt, då jag nu betraktar det kära, vänliga barnet och säger till mig sjelf att äfven jag är en ibland dem, som utöfvade ett godt inflytande på hennes öde. Endast litet kraftigare borde hon vara, — och mindre lättrörd; ty då jag ser huru den brännande rodnaden färgar hennes kinder vid den ringaste omständighet, då kan jag inte annat än tänka på hennes mor, huru hon såg ut under sina sista lefnadsår, och lik en fruktansvärd dom skallar i mina öron det språket, — jag tror det står i psalmboken eller i katechesen, — straffet för fädernas missgerningar skall utkräfvas af barnen allt intill tredje och fjerde led. — Men det vore ju förfärligt, sade jag med bäfvande hjerta, och för min själ framstod Johannas hulda bild med den brännande, flyktiga rodnaden på de fina kinderna,