Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 2

sina knän, men till sin hustru yttrade han icke ett enda ord; hvarken böner eller tårar bjelpto henne, han förblef obeveklig och behandlade henne likasom hade hon ej längre funnits till för honom, — alldeles som hon förtjenat. Sålunda återkom han till sitt hem. Men till och med der lyckades hans hustru ej att aflocka honom ett förebrående ord, eller att erhälla vården om det arma, oskyldiga barnet. Likasom hans bjerta så tycktes äfven hans ansigte hafva blifvit förstenadt; han yttrade endast det aldra nödvändigaste till tjonstfolket, han grät bittra tårar öfver sin lilla Johanna, men några vidare yttringar af sorg förråde han ej. Han lemnade icke mera huset; han hade nemligen lemnat sin anställning redan första dagen efter sin återkomst; deremot skref han mycket, och stundom såg man en magistratsperson begifva sig till honom och rådslå en längre tid med honom inom slutna dörrar. Den skuldbelastade hustrun var emellertid ett rof för den största ångest, ehuru ej det ringaste tvång pålades henne personligen. Men hon skulle ej länge svätva i ovisshet angående sitt öde, ty redan efter åtta dagar togs barnet ifrån henne, oaktadt hennes förtviflan samt böner om förbarmande, och öfverlemnades åt en protestantisk familj till uppfostran. Hon sjelf erhöll blott tillåtelse att en gång i veckan besöka sin dotter och se henne i vittnens närvaro. Samtidigt hade till mig afgått den lagliga och af en ifrig skrifvelse från min bror boledsagade uppmaningen att öfvertaga förmynderskapet för barnet, samt att efter bästa förmåga vaka öfver dess framtid. Jag tillbakavisade naturligtvis icke denna uppmaning, dock kunde jag ej underlåta att