Med vördnad för detta stoft, hvilket dock en gång lifvats af sprittande känsla och sjalfalla tankar — samt med tanken fäst på det oundvikliga faktum, att äfven vi, som i styrkan af ungdom, helsa och lefnadslust nu skämtande och leende stodo vid förgängelsens sida, i vår tur och ordning skulle åt densamma lemna vår tribut och likaledes förvandlas till ett stoft, ett intet, drogo vi oss tillbaka från den grift, som ingöslör qvarlefvorna af, den förstenade presten emi.