Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 2

gjorde den anspråkslösa gården til ott hem för mig. Om sagmästaregården redan förut förefallit mig som en skön idyll, så erhöll den en ännu högre sörtrollning för mig, sedan jag vissto att Johanna var der. Jeg kände detta så tydligt denna oförgätliga Söndagsafton, då vi åter hade sammanträffat i en berså bakom boningshuset, och tiden förflöt omärkligt under muntert glam. Jag var vekt, till och med vemodigt stämd, och ännu efter långa år kan jag knappt återhålla mina tårar, då jag tänker på denna afton. Var det ödet, som varnade mig för framtiden, eller tog min lyckliga, sorglösa ungdomstid afsked af mig? Jag vet det icke, blott det är tydligt för mig, att sedan denna tid fann ett djupare allvar insteg i mitt bröst, en fastare och orubbligare vilja ledde mig i alla mina bondlingar, att jag började — kanske för tidigt — att känna och betrakta mig såsom man, såsom herre öfver mitt eget öde, sumt att jag ifolje deraf öfvorskattade min kraft och minga insigter, hvilket jag nu erkänner. Natten var långt framskriden; djup frid hvilade öfver det i den aftagando månens ljus blåaktigt skimrande landskapet. Den lustvandrande landtbefolkningens sånger hade för längesedan tystnat, och högre skallade derför näktergalens melodiska drillar i pauser från den närbelägna skogen. Naturens lugna, fredliga stämning hade omedvetet meddelat sig åt oss, hvarför äfven vårt samtal blef enstafvigaro. Min förmyndare ansåg detta som ett tecken till trötthet, och sedan han önskat sin goda Lisstte och Johanna ett hjertligt godnatt, för att mana dem till nattro, tillsade han mig att följa ho