Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 2

olycka; tvärtom skulle jag glädja mig och äfven kanske upplefva att du hemför min brorsdotter som din äkta hälft, sedan du fått ett säkert brödstycke. Men jag anser det icke blott som min pligt, ntan jag följer äfven mitt bjertas maning, då jag önskar förebygga en möjlig olycka. Då du känner Johannas lefoadshistoria, eller rättare sagdt hennes föräldrars, tå kan jag vänta af dig som en man af heder, att du, ifall det kalla förnuftet råder dig att stanna, ej söker väcka förhoppningar hos henne, hvilkas förverkligande dina begrepp om ära och stolthet skulle afråda. Och tro mig, min son, Johannas helsa är som en flägt, lik hennes mors under de sista åren. På hennes kinder glöda redan stondom de dunkla rosorna, som kunna bibehållas genom en lycklig lott, men hvilka äfven lätt, ja, mycket lättare, kunna vissna för evigt. FDå min förmyndare yttrade detta, darrade hans starka stämma. Jag kände knapptigen honom, ty jag hade aldrig förr hört den gamle; ärrige krigaren tala med ett så innerligt och vemodsfullt deltagande. Men desto djupare var det intryck som hans ord qvarlemnade i mitt hjerta, och med det lifligaste deltsgande emotsäg jag hvad ban umnade meddela mig rörande Johannas förflotna lif. (Forts.)